Varför förstår hon dom inte? Lyssnar dom ens?
Så länge har gått, och ändå kan dom inte förstå mig. Måste man egentligen försöka intressera sig för deras intressen och känslor när de inte bryr sig det minsta om mina...

Ska det vara så? Är det så i alla familjer?
För var dag kryper man längre in i sig själv, ingen lyssnar ändå.
Ser på alla andras glada ansikten och önskar att man en dag får uppleva samma glädje.

Men nu vaknar man ensam och kommer hem till ett tyst hus. Kan bara hoppas att jag hittar lyckan hos någon som lyssnar eller i alla fall förstår hur det känns.