du gick alltid omvägar vart du än var på väg och
jag stod alltid beredd att spela upp patetiska plattor med
sjuttiotalets punk eller brutal ärlighet från vilken stjärna som helst
men du höll nervöst din cigarett även om du inte rökte och
du höll mig osäkert på avstånd även om du inte ville
jag skrek ibland att detta aldrig kommer fungera och att
världen snart har vräkt dig från dina medelmåttiga lägenheter
där det överallt hängde tavlor från vår första romans
innan den blev antik och jag
bara var ytterligare en leverfläck på din arm

du satt alltid gömd bakom samma hus där dina
andetag skavt bort färgen från tegelstenen och
jag låg i gräset bredvid med permanent hårfärg runt omkring
och det var så det skulle vara för
du ville aldrig leva i något annat än gråskala och
bortskavd tegelstensfärg medan jag fångade alla kulörer
i en burk precis som med fjärilar när man var liten och
du mindes själv hur liten du var när du nu sitter på bänken och
nästan drunknar i din egen ögonvrå för visst var det så att
du sneglade på mig även om vi aldrig någonsin hade
varandras händer att hålla i

du sprang alltid maratonlopp på tv:n flera kvällar i rad och
jag tittade på ett tag innan jag stängde av
och jag slängde till och med ut allt genom fönstret sådär
som på alla klassiska filmer och
det kan ha varit så att du stod därnere och fick någonting i huvudet
för alla de där maratonloppen var inspelade för flera år sedan och
det var samma med principen att du och jag faktiskt blev ett vi
det var så länge sedan att du knappt minns och du
klippte av dina knän bakom blåa stuprörsjeans istället för att
plocka upp mina pupiller när de fastnade i dina skosnören