Fem av oss är grisar i trakiska uniformer. Jag bär lagerkransen och ett bälte av guld. Hermesstatyerna gapar med rovdjurskäftar emot oss. Kriton skrattar, men jag slår. Näven mot kolonnen. En ros av blod och en smärta som eld och en ilska som sjudande vatten. Kriton och Demosthenes, tjurar nu, med murbräcka stor, vilt sjungandes persiska hymner – stadig marsch förbyts i våldsamt anfall och de segrar.
    Morgondiset ligger tungt över pnyx. Demokratins fundament men inget för mig. Domare talar, sjunger, repeterar repliker. Ingen bär mask, men masker är onödiga när ansikten är tomma som spadar. Domen faller lätt som en liksvepning, ömt kring mina axlar. Döden.
    – Vem där?
    En vaktpost mindre, med en kniv i strupen mer, och sen ligger vägen öppen mot murarnas inre. En borg av fjädrar kring staden som kittlar min näsa. Spartaner, enfaldiga bögar i bruna kläder, följer sin herre likt hundar och får. Kriton ibland dem, men en annan mans ansikte – han kallas för Kolus. Grå dimma ångar från det öppna såret men mannen fortsätter med sjungande stämma att tala om metafysiken.
    Ibland dem en led förrädare. Ibland leder en förrädare dem. Atenarna hurrar och Alkibiades’ namn basuneras likt Herakles’ eget. Runt mina fötter slingrar sig ormar men lagen – den står jag ovanpå. Liksom jag erövrade Phylia i gryningen ligger nu Bysantium vid mina fötter. Staden bjöd mindre motstånd.
    Jag flyr i natten. En fjärde gång med fötter, flyktiga i bevingade stövlar. Grisarna grillas över sakta eld. Brandröken sticker i näsan och jag ser.

Mörker.

En svag ljustglimt under dörrens springa. Oljelampan i korridoren? Nej. Det luktar starkt i min näsa.
    Brandrök.
    Jag sätter mig upp i sängen och svär.
    Ljusspringan under dörren är redan starkare, flammande. Jag reser mig snabbt, trär gårdagens skjorta över huvudet och greppar mitt korta svärd i min hand. Puttar försiktigt upp dörren med foten.
    Korridoren är ett brinnande inferno. Om jag inte ska brinna inne måste jag springa genom lågorna. Springa för livet. Jag vänder snabbt tillbaka.
    Jag tar jag på mina sandaler och doppar fötterna i nattkärlet. Mina fötter lämnar droppande spår av urin efter sig men jag är redan på språng, ut ur rummet, genom korridoren.
    En hetta jag aldrig känt, varmare än någonsin Hefaistos’ smedja. Håret på benen brinner upp och huden på fötterna sveds. I tre snabba kliv är jag ute i hallen, kastar mig med skuldran mot dörren och tumlar ut på gatan, ur elden.

Sakta ser jag mig omkring. På andra sidan gatan står en man med persiska drag och spänd båge. På taket intill ytterligare tre.
    Eos’ rosa fingrar skymtar vid horisonten. Jag ligger genomborrad av pilar bredvid ett hus i lågor. Morgonrodnadens gudinna bryr sig föga om, att en stor man mördades inatt.