Du kom, du gick.
Du var solen på dagen, och månen på natten.
Du hade den där röda rosen som aldrig vissnade.
Den rosen vissnar när du dör, och då vissnar jag.
För jag är rosen.
Och du hade mig en dag, för länge sen.
Jag var din ros sa du, men sen tappade du den.
Och nu ligger den på marken och vissnar.
Sakta vissnar den, kärleken för dig bleknar bort.
Jag hoppas att du en dag tänker på rosen du tappade.
Och jag hoppas att du inser hur mycket den älskade dig!