En dimhöljd måne hänger över
ett mörklagt, transformerande habitus
och jag sitter vid mitt elektroniska ark
och tolkar den enda sanning
jag någonsin kunnat acceptera

Movitz spela dina svarta toner
för mina längtande ideal
för jag vill smeka hennes
unga, underbara hud
nu i natt när höststormen
piskar en vild, otämjd ocean

ett stearinljus, en flyende avgrund
och en krossade spegelbild
av vägen mellan den jag varit
och den jag aldrig kan bli

Movitz din whiskey
och dina brända ark
och min längtan efter det
som jag egentligen aldrig vill nå

och Romeo ser du inte din älskade
där hon står under den förgiftade stjärnhimmeln
vid Shenandohs stränder
och blickar in i nattens oåterkallighet

hon dog i Verona
i Paris och i alla världars städer

men ni kan aldrig upphöra att existera
för har man älskat så finns man för alltid kvar
i världssjälens pulserande hjärta

kom min älskade
följ med mig in i denna
litterärt andliga natt
och låt mig få konvertera ditt internaliserade mörker
till en dröm av oändligt ljus

älskling kom närmare
lägg dig tätt intill och
lyssna till mitt hjärtas vilda drömmar

låt mig få sjunka in i förälskelsens
brinnande mantra och låt
mig få kolonisera dina inre världar
för jag orkar inte längre existera
i dödens parallella existenser

och jag sätter mitt hopp
till att du kan och vill
acceptera mina fel och mina brister

för om jag hittar dina
lovar jag göra det samma

så jag ber dig bara
om en enda enkel och otroligt komplicerad sak

Älska mig