14 april 1912 en sann katastrof

10 april 1912
Nu är det bestämt vi ska åka. Idag klockan ett går båten ifrån hamnen. Mamma har bestämt allt till punkt och pricka. ”Cindy var snäll. Sköt om din bror. Var trevlig”. Ja det mest ointressanta man kan säga till sin dotter. Men nu måste jag iväg.
Mot Titanic! Skriver så snart jag kan.

Cindy.

11 april 1912
Andra dagen ombord nu. Det är morgon och skeppet åker i full fart. Igår kväll kände jag mig lite sjösjuk, men det har som tur var gått över nu. Jag träffade en trevlig besättningsman. Han visade mig omkring på båten. Jag fick se utrymmen som ingen annan passagerare får se. Han berättade att vi snart skulle passera ishavet och att det kunde vara farligt med alla isblock. Men han sa att vi var trygga ombord på detta fartyg, eftersom det var världens säkraste skepp.
Mamma ropar nu på mig så jag måste gå. Skriver snart igen!

Cindy

13 april 1912

morgonen
Igår hann jag inte skriva någonting eftersom jag hade fullt upp. Mamma bad mig att ta hand om Edvin hela dagen. Den jobbiga ungen! Han sprang och tjata på mig hela dagen. Höll ju nästan på att bli tokig. Klängde på allt som fanns uppe på däck och skrek ”jag är världens kung”. Alla glodde på oss. Riktigt pinsamt. Någon borde lära honom en riktig läxa. Den snygge besättningsmannen såg jag inte skymten av på hela dagen. Tur var väl det egentligen. Så som Edvin höll på. Skulle ju skämmas ögonen ur mig om han såg min ansträngande lillebror. På kvällen somna jag helt utmattad. Jag brydde mig inte om att gå ut och äta middag utan tog lite te och en smörgås i hytten innan läggdags.
Skriver snart igen.

Cindy!

kvällen
Nu sitter jag här igen med dagboken. Den här dagen var mycket bättre än gårdagen.
Jag stötte på besättningsmannen efter lunch. Han är matros och heter Jack. Han hade en ledig stund på eftermiddagen. Vet du? Han sa att han hade letat efter mig!
Fattar du? Blev alldeles varm inombords och fick dom där röda små kinderna som är ett bevis på att jag är generad. Han bad mig att sätta på mig någonting varmt och sen gick vi ut på däck. Fartyget seglar fram med rätt hög fart så det fläktade rejält. Jack berättade att kaptenen trodde att vi skulle komma fram snabbare än tänkt, han tänkte nämligen ta en kortare väg via den nordliga delen av havet. Man försökte även hålla full fart framåt. Vi kunde se ismassor i havet. I det klara vädret så såg det faktiskt riktigt vackert ut.
Till kvällen var Jack tvungen att gå i tjänst igen. Mamma hade träffat en snorkig familj från Oxford som vi blivit inbjudna på middag av. Jag fick genomlida middagen med en tråkig och förläst torrboll som hette Isak till bordsgranne. Vi hade absolut ingenting gemensamt. Han bara pratade om hur han skulle börja läsa på Oxford, precis som hans far och farfar hade gjort. Jag hade nästan svårt att hålla mig vaken. Isaks far skröt om att han minsann kände kapten och att dom skulle få besöka bryggan imorgon.
Nu är jag så trött att jag måste sova. Hör av mig snart.

Cindy!

P.S Hoppas jag träffar Jack imorgon. Ser fram emot det i varje fall.

30 maj 1912

Vet inte vart jag ska börja. Det sista jag skrev i dagboken var dagen innan ja… det som hände.

Den 14 april vaknade jag precis som vanligt. Mamma ville ha lite sovmorgon, så jag fick ta med mig Edvin till frukostmatsalen. Det var som vanligt besvärligt att få Edvin att bete sig som folk men jag lyckades rätt bra. Mamma kom in i matsalen precis när jag var klar så då blev jag äntligen befriad från Edvin. På förmiddagen spelade jag lite kort med några svenska pojkar från tredje klass. Skulle mamma ha sätt mig hade hon dödat mig. Men så här i efterhand spelar det ingen roll. Jag såg inte till Jack på hela förmiddagen.

Vi hade som vanligt lunch vid tolv tiden. Kristallglasen klirrade lite mera än vanligt. Dom sa att kapten hade ökat farten ytterligare. Han hade tydligen bråttom till New York.... Om dom bara hade vetat.

På eftermiddagen spelade jag något tråkigt sällskapsspel med den snorkige oxfordkillen. Hur han än förklarade så förstod jag mig ändå inte mig på reglerna eller vad spelet egentligen gick ut på. Mamma hade bestämt att vi skulle bjuda in oxfordfamiljen på middag denna kväll. Mamma förklarade att det var viktigt att jag var riktigt utvilad till middagen. Sist hade jag ju sett så trött och butter ut.
Hon hade fått för sig att den där Isak var intresserad av mig och en sån chans fick man ju inte missa tyckte hon.
Jag skulle visa mig från min bästa sida. Vara snäll och söt och absolut inte göra för mycket väsen av mig. Mamma bestämde därför att jag skulle sova middag innan.
När mamma trodde att jag sov smög jag ut och letade efter Jack. Jag hittade honom på däck då han stod vid relingen och kikade ut över havet. Nu såg man ännu mer isberg på havet. Jag gick fram och ställde mig bredvid Jack. Han såg att jag frös och la sin rock över mina axlar. Vi sa inte så mycket till varandra. Vi bara stod där och jag kände mig lycklig över att få vistas bredvid honom. Jag är säker på att han kände detsamma för mig.
Plötsligt var klockan nästan sju, jag var tvungen att smyga mig tillbaka till min hytt. Mamma hade som tur var inte märkt att jag var borta. Hon kom in i min hytt när jag precis hade klätt på mig aftonklänningen. Mamma var överlycklig. Hon hade fått höra att kapten skulle vara med vid vårt middagsbord. Vilken ära! Mamma var alldeles till sig.
Middagen blev en lång plåga. Mamma gav mig blickar hela tiden. Hon grimaserade om jag åt för fort för slabbigt eller om jag gjorde något annat som mamma tyckte var fel. Till slut satt jag bara och lyssnade på vad kaptenen berättade om. Han skrockade bland annat om att dom hade hört isvarningarna via radio, men att vi minsann kunde känna oss helt trygga. Detta var ju världens mest moderna fartyg och det var helt osänkbart. Han bedömde att vi kunde hålla full fart. När desserten äntligen var uppäten tackade kaptenen för sig, han var tvungen att gå i tjänst på bryggan igen. Nu ville jag egentligen gå tillbaks till min hytt, men mamma tvingade mig att stanna kvar, för nu skulle det bli dans. Egentligen var jag väl för liten men mamma ville så gärna att jag skulle bekanta mig lite mer med Isak. Även Edvin fick vara kvar. Han satt vid ett bord och lekte med några andra småungar.

Det var lite svårt att dansa eftersom jag inte är så van men det kändes även som att golvet gungade väldigt mycket. Efter ett tag blev jag väldigt varm och tyckte att det kändes kvavt där inne. Jag gick ut på däck och mötte Jack. Jack gjorde mig sällskap på däck. Det var mörkt ute. Klockan måste nästan varit midnatt. Plötsligt kände vi en stor stöt. Jack blev alldeles vit i ansiktet. ”Ett isberg, det måste vara ett isberg” skrek han.
Jag blev helt förvirrad. ”Vad betyder det” frågade jag.
”Jag vet inte ännu, men i varje fall fara”. Jag såg i hans ögon att han var rädd. Vågade mig inte på att fråga. Ville nog helst inte veta vad som egentligen skulle hända. Men den enorma stöten fartyget fått kunde inte betyda något annat än fara.
Min första tanke var att få tag på mamma och Edvin. Jag rusade därför iväg tillbaks till matsalen. Jack försökte hålla mig kvar, men han hade inte en chans. När jag kom tillbaks till matsalen, hörde jag att orkestern fortfarande spelade, men ingen dansade längre. Jag fick först panik när jag inte kunde se mamma eller Edvin, men till slut hittade jag dom tillsammans med oxfordfamiljen. Isaks far försökte övertyga alla omkring honom att allt var under kontroll, han kände ju minsann kapten och kapten hade ju sagt att fartyget var osänkbart. Mamma ville först tro på vad han sa, men jag bönade och bad att hon skulle följa med upp på däck. Lyckligtvis lyckades jag få med henne och Edvin upp på däck. Den snorkige oxfordfamiljen stannade envist kvar, att det bjöds på gratis champagne var också ett skäl att stanna.
På väg upp mot däck mötte vi mängder av passagerare. Många hade nu verkligen fått panik och ville bara ut. Besättningen försökte hålla oss kvar och hindrade oss från att ta oss fram. Men dom lyckades inte. Äntligen kom vi ut på däck. Jag hade ingen aning om vad som väntade oss. Det enda jag tänkte på var att få tag på Jack. Jag trodde att Jack skulle kunna rädda oss. Rädda oss, ja för nu var jag övertygad om att det var riktigt farligt.

Jag vet inte hur det gick till men Jack måste ha sett oss och lyckats få med oss till en av de få livbåtarna som fanns kvar. Jag hörde i bakgrunden att män skrek att dom tänkte betala vad som helst för att komma ombord på en av livbåtarna. Jag såg hur besättningsmännen vägrade låta dom som reste i tredje klass att kliva ombord på livbåtarna.

Ja, jag överlevde, min mamma och Edvin också. Tack och lov! Vi befinner oss nu i New York. Vi blev upplockade av ett annat fartyg, som tog oss till New York. Jag vet inte hur många dagar det tog att komma fram, men vi blev väl omhändertagna. Ombord på båten fick jag höra alla möjliga hemska historier. Jag förstår att vi kom väldigt lätt undan. Många familjer var för alltid splittrade. Det var många som in i det sista vara övertygade om att fartyget skulle klara sig och som därför vägrade att ge sig upp på däck. Medans andra fick panik och hoppade i ren förtvivlan ut i havet för att rädda sig själva. Andra var så korkade att de bara tänkte på sina ägodelar och började packa ihop sina ägodelar innan de tog sig upp på däck och många hann därför aldrig ut i tid.

Hur det var i livbåten orkar jag inte ens skriva om eller jag kan nog inte komma ihåg hur det var. Det första jag tänkte på, när jag kom till den andra båten, var vad som hade hänt med Jack. Jag visste ingenting om Jack förrän igår, då jag fick höra att någon hade hört att en ung man från besättningen hade frågat om någon hade sett mig. Jag vet inte om det vara Jack, men jag känner på mig att det måste vara han. Det måste vara han….

Cindy!