Det återstod en tomhet av något som aldrig hade tillhört henne.
Hon frågade sig själv; Var det något som du var beredd på?

Hon sänkte sin blick, tittade upp igen, då såg man hur tomheten tog plats i hennes ögon. Hur skall man kunna veta något innan det skett, kunde hon ha anat eller visste hon?

När vägen delar sig i två, så uppstod det alltid att fel väg valdes, och det var alltid försent att vända tillbaka när vägen avsmalnade.

En tid hade hon gått med upprätat rygg och sagt; Nu har jag hittat den rätta vägen!
Med högburet huvud hade hon svorit ed på att inget eller ingen någonsin skall kunna stå ivägen för henne. Men så lättvindigt var den ed som hon svorit, inte för henne dock, utan för det som kom i hennes väg.

En vindpust som fick väggrenen att blomstra och fågelsången att öka i styrka. Fick den kalla höststormen att slå om till ljuv sommar bris. Luften doftade sommarhav.

Vindpusten avtog och tog med sig det rum som var uppfyllt och varpå hon nu sitter där med ryggen mot oss. Blickar ut över det öppna havet och känner solen värma hennes kalla yttre. Inom henne kommer tomheten bestå och det vet du när du möter hennes blick.