Suckarnas tid är här igen
En tid av tårar
En tid av ensamhet

Alla dessa suckar ur mitt inre.
Jag vill sucka ut tårar, tomhet och ensamhet.

När jag möter min tomma blick fylls tomheten av
tårar
Tomma, ensamma tårar.

Jag känner mig ensam som under en välvd skymningshimmel


Jag klättar upp från en brunn upp mot ljuset.

Jag lever i ljuset, jag andas det.

Men brunnens hala väggar förråder mig, sviker
mig.

Gång på gång.

Och jag faller
faller
faller
ned i bråddjupet.

Jag lever och andas bråddjup.

Varje gång känner jag mig lika sviken av brunnens
hala väggarna
av mina händers svaghet
och av Livlinan jag trodde skulle fånga upp mig
i Evigheters Evighet, amen.

Men en liten del av mitt blåmärkshjärta hoppas än.

För Han sa att Han är det levande vattnet.

Så nu står mitt hopp till detta.

Att strömmar av levande liv flyter i min mörka brunn.

Då skulle mitt fall dämpas.

Och min ensamhet skulle inte kännas så stor.