Jag har fått lära mig sen jag var liten att lita på min inre känsla.
Att inte alltid göra vad som är förnuftigt för tillfället utan att göra det man brinner för.
Morsan har varit arbetslös iprincip hela våran barndom, för att hon valde den förnuftiga vägen och misslyckades för att hon var så missnöjd med vad hon gjorde.

Jag vill inte sluta likadant, det är lättare att kämpa om man har ett mål.
Ett mål man längtar efter att nå...
Det gör inte mig något om jag råkar hamna på ett hundagis på deltid,
som stödperson till utvecklingstörda på deltid och skriver en förhoppningsvis bästsäljande roman eller diktsamling på fritiden (bara en önskan, men har man modet och styrkan att tro kan det bli verklighet)
Man behöver inte pengar och inte saker heller för att bli lycklig.
Kärleken av en nära vän, trygghet i sig själv och vetskapen om att man gör vad som känns rätt är lycka.
Man behöver inte heller pengar för att vara rik, ha ett rikt liv.
Jag chansar hellre på något jag brinner för än sitter på ett jobb och ångrar vad jag inte gjorde.
Min magkänsla säger att jag kommer lyckas, mitt innre väsen har nästan aldrig gjort dåliga val åt mig.
Det är när jag struntat i magkänslan som det blivit fel.
Hjärnan ljuger för en väldigt ofta, men hjärtat talar alltid sanning.
Kom ihåg det...