PASSION.
Vilket jävvla ord.
Men du sa att vi hade den.
Passionen.
Och jag hade allt:
Kärleken.
Osäkerheten.
Lusten och längtan som pulserade fram i ådrorna.
Det var på låtsas men det visste jag inte.
Ville inte inse att hela skiten var fejk.

Du åkte och skrev att tomheten käkade upp dig när jag inte var där.
Ljög du, älskling?
Va?

Ja.
Det gjorde du.
Men det är okej. Jag kan ta lögner och svek och vilken shit som helst. Egentligen.
Så länge jag får sova med huvet på din arm som jag brukade.

Du kom tillbaka och jag var nervös och du var allt jag nånsin velat vara.
Men var du nånsin min?
Nej.
Eller njo. Kanske den där kvällen på berget när svetten rann längs våra ryggar och solen gick ner.
Himlen lila.
Gul.
Havet stilla.
Luften varm.
Kommer du ihåg?
Du tog min hand när vi gick hem.
Hem till oss.
Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss. Oss.
Vilket underbart skämt.
Du och jag under samma tak.
Det var din idé.

Du la dig på tvären i vår vita dubbelsäng med huvet mot ena stenväggen.
Jag la mig med kinden på din mage.
Hörde dina ord skära genom tystnaden.
Kunde nästan se dem.
De fastnade i mina trumhinnor innan de löstes upp och försvann.

Inlevelsen var där när du snackade.
Såklart.
Det var den som gjorde dig till dig.
Du var annorlunda.
Och unik.
Och perfekt.

Bästabästa - dina magmuskler mot min kind.
Dina ord i mina öron.
Allt jag behövde fanns där.
Faan.
Där i vårt hus som bara var vårt just då.
Bara de
få
små
timmarna i tiden.