Jag gör revolt mot världen! Jag är så trött på mig själv, ni skulle bara veta. Jag gör revolt, men vem bryr sig? Jag slår mig fram, om och om igen slår jag mig så hårt att jag försvinner ett tag. Jag springer med rasande fart in i väggen, med huvudet före och allt jag får ut av det är att det svartnar för ögonen ett slag. Men jag gör det igen och igen och igen. Bara för att bevisa för mig själv att jag fortfarande lever. Så länge det gör ont så vet jag att jag finns till.

Jag är så trött på mig själv. Vad försöker jag bevisa? Att jag fortfarande är ung och rebellisk? Visst är jag det... men måste jag vara så jävla tydlig? Ni måste också se det, annars rämnar illusionen. Och faller min mask så finns jag inte längre. Om jag faller, gör det ont då?

(Min vridna syn på idealet är ett barn av vår tid.)

Jag finns till för att ni andra ska få ett fint exempel på hur man inte ska vara och sen känna er jävligt nöjda med er själva. Det är därför jag finns.

(Är du nöjd nu?)

Precis så är det. Jag kan inte rädda dig. Jag kan knappt stå på mina egna ben. Trots att du står där med en trasig själ så vet jag att du inte skulle följa med mig hem frivilligt. Och det hade inte funnits någon anledning för mig att försöka övertala dig. Jag kan inte rädda dig. Ditt öde är ditt. Inte mitt.

Idag ska jag skala av det gamla och låta det nya se dagens ljus. Idag ska jag bli renad och helad och nästintill frireligös. Sånt som är gammalt tynger och skaver och hindrar det nya att tränga fram. Det är dags att ömsa skinn nu. Det ska jag göra idag.

(Så om du ringer mig i dag och jag inte svarar så vet du varför. Jag krälar fram på marken med skinnet hängandes i stora klasar längs min kropp. Ryggradslös och nästan konturlös. När dagen gryr kommer jag att ha rest mig upp och blivit hel igen.)