Tried to give you a warning, but everyone ignores me
Told you everything loud and clear
But nobody\'s listening
Called to you so clearly, but you don\'t want to hear me
Told you everything loud and clear
But nobody\'s listening

I got a heart full of pain, head full of stress
Hand full of anger, held in my chest
Uphill struggle, blood, sweat and tears
Nothing to gain, everything to fear

Lämna mig ifred.
Du vet inte vem jag är.
Varför är alla så märkliga?
Varför förstår dom inte?
Ilskan...
Ilskan är alltid där, min enda vän.
Lämna mig ifred.

Ishtar gick runt på området, tankarna var okontrollerbara och inriktade sig på allt annat än nuet.
Världen runt omkring henne kändes fjärran, som en avlägsen dröm inte menad för henne.
Hon suckade lätt och vandrade ner mot vattenbrynet, såg ut över den glittrande världen och önskade sig bort till en fristad där hon inte var den hon var.
Ett skrik sökte sig upp ur djupet av hennes själ, försökte tvinga sig fram mellan hennes läppar och söka sig ut i världen, men hon bet ihop och svalde ner det igen. Hon orkade inte.
Istället föll hon på knä i vattnet, tvingade tillbaka tårarna och stirrade maniskt ner på sina händer.
På något plan hörde hon hur några skrattade bakom ryggen på henne, hur dom ropade saker åt henne.
Hon brydde sig inte, hon var van.
På sista tiden hade folk blivit allt mer medvetna om hur konstig hon var jämfört med dom, hur annorlunda hon var.
Vissa sa att hon var på gränsen till ett nervsammanbrott, andra att hon bara var galen och en del att hon varit med om något hemskt som gjort henne smått förvirrad.
Det ingen däremot visste var att alla tre påståenden var sanna, i Ishtars värld var det verklighet och inte bara fåniga rykten.
Hon slog armarna om sig själv, hon började få svårt att andas.
Paniken exploderade och övermannade henne innan hon fick en chans att slå tillbaka.
Avgrundsskriket kom närmare, nu kunde hon inte svälja tillbaka det, det vägrade försvinna.
Hennes röst ekade mot husens stenväggar, färdades över sjön och försvann in i skogen.
Eleverna runt omkring tystnade och stirrade med ömsom förvåning ömsom skräck på henne.
Hon började skaka okontrollerbart. Hon hade aldrig känt sig så rädd förut. Allting verkade hotande, allting var skrämmande.
Allting ville skada henne.
Sjön började koka och stora eldslågor sköt upp mot himlen bara några meter ifrån henne. Hon skrek igen.
Eleverna började skratta igen, frågade vad hon höll på med.
\"Ser ni inte? Ni kommer förintas allihopa! Spring då, det kommer närmare! Det kommer hit för att slakta er!\"
Hennes röst var ostadig och gäll, hon kunde inte förmå sig att tala stadigt.
Skratten steg igen, alla skrattade.
\"Hon har blivit helt spritt språngandes!\" Skrek någon.
\"Jag antar att även om man är en Holmes så är man inte tvungen att vara mentalt frisk, fast det är ju självsagt!\" Skrek någon annan.
Fler skratt.
Ishtar tog sig upp på fötter, gick några steg och föll ner på knä igen.
\"Snälla, hjälp mig någon...\"
Hennes röst var svag och ömklig, skräcken hade gjort henne nästintill förlamad.
Det började krypa i hela henne, saker som kröp omkring under hennes hud, insekter.
Hon drog upp ärmen på tröjan, små kulor låg strax under huden, små kulor som rörde på sig.
Hon började jämra sig högt och grävde ner fingrarna i armen, klöste bort dom.
Blodet flöt snabbt fram och färgade gräset runt omkring henne rött.
Skratten hade dött bort nu, en osäker tystnad vilade nu över alla som var där.
\"Men... Stoppa henne då!\" Ropade en liten flicka en bit bort.
\"Gör det själv.\" Svarade en stor kille med brunt hår.
\"Någon måste göra något! Hon kan ju dö!\" Ropade en bestämd tjej.
Ishtar hörde allt som sa men hon kunde inte riktigt förstå vad dom menade, det lät inte som att dom talade, mer som att dom väste.
Hon såg upp och stirrade in i deras gula ögon, dessa svarta springor som fungerade som pupiller.
Hon skrek igen och försökte backa bort från dom, sjön kom i vägen och hon började stapplande ta sig bort längs med vattenbrynet.
Ormarna följde efter henne, gigantiska ormar stora nog för att sluka henne hel.
\"Snälla… Snälla, jag måste...\"
Hon kved tyst för sig själv medan hon kämpade för att inte låta skräcken ta över igen.
Hon grät nu. Grät som hon aldrig gjort förut.
Djupt inom sig visste hon att inget av det hon såg var riktigt, men ändå så kunde hon inte riskera det, kunde inte lita på sig själv.
Till slut tog hennes energi slut, hon föll ner på marken med en lätt duns och såg hjälplöst på hur en av ormarna sakta men säkert tog sig fram till henne.
Hon skrek högt igen, men skriket dog bort lika fort som det kommit när ormen tog tag i henne och lyfte upp henne.
Som genom ett trollslag försvann den och ersattes av en blekhyad pojke med svart hår.
\"Det är okej nu. Ta det lugnt.\" Sa han tyst till henne samtidigt som han snäste irriterat åt alla som kastade nyfikna blickar mot de två.
\"Devon! Jag är så rädd. Du måste hjälpa mig, Devon! Det kommer närmare och närmare och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte andas.\"
Ishtar hade slutat gråta nu men hon skakade fortfarande okontrollerbart som ett asplöv.
\"Snälla, Ishtar. Du måste lugna ner dig. Det är okej nu.\" Sa Devon lugnande och log smått mot henne när alla andra var utom synhåll.
\"Du förstår inte. Jag känner det på mig, något hemskt kommer hända.\"
\"Något hemskt har redan hänt. Se vad du har gjort med din arm.\" Sa han förebrående och kastade en hastig blick på den sönderrivna armen.
\"Det var insekterna. Dom var under huden på mig, jag var tvungen att bli av med dom.\" Försvarade sig Ishtar lätt frånvarande.
Devon sa ingenting.
Ishtar började åter krafsa på sin illa sargade lem.
När dom kommit halvvägs hem till Ishtar, ekade steg plötsligt bakom dom över stengatan, Devon vände sig om och stelnade till för ett ögonblick.
\"God afton, Mr Holmes.\" Sade han stelt.
\"God afton, god afton. Säg mig, vad har hänt med min dotter?\" Frågade den gamle och såg frågande på dom båda.
\"Inget allvarligt, hon föll ute på området och fick ont i knät. Jag är på väg med henne tillbaka hem till er, Sir.\" Svarade Devon och lyckades på något sätt täcka över Ishtars arm innan herrn såg det.
Ishtar stirrade som förtrollad på den gamle mannen, hennes ögon var vidöppna och hon började skaka lätt igen.
En hemsk syn kom inför hennes ögon och hon gnydde till och vände ansiktet inåt mot Devons bröst.
Hon försökte förtränga det, försökte återvända till verkligheten med all kraft hon hade men det var inte nog.
Snabbt blev hon hopplöst förlorad i sina villfarelser bortom räddning från allt och alla.
Devon och den gamle fortsatte tala medan synen växte sig starkare och starkare i Ishtars sinne.
Till slut stod hon inte ut längre, hon brottade sig ur pojkens grepp och sprang så fort som hennes kropp klarade av mot ett mål hon inte visste vad det var men var likväl tvungen att bege sig till.
Hennes fötter förde henne framåt oberoende av hennes egen vilja och så småningom tog hon sig fram till sitt mål; Kråkberget.
När hon var där så förstod hon att hon hela tiden vetat om att det var dit hon var ämnad, men hon förstod fortfarande inte fullt varför.
Devon ropade på henne någonstans ifrån, hon kunde inte placera honom.
Sakta men säkert började hon klättra uppåt på bergsväggen, varje steg kändes som en hel livstid.
Hon hade en överhängande känsla av fara, men samtidigt så kände hon sig tryggare än hon gjort på länge.
Solljuset smekte hennes ansikte när hon klev över bergskanten. Molnen som tidigare skuggat himlen var borta och inte ett spår av dom kunde ses någonstans på den ljusblåa himlen.
Ishtar log och gick fram till kanten, Devon följde vaksamt efter henne där långt nedanför.
Hon skulle just vinka och ropa till honom när hon satte foten för långt ut mot kanten.
En våg av skräck drog genom henne när hon kände att hon föll. Luften som innan hade verkat så oskyldig och lätt trycktes nu tungt mot hennes bröst och rev runt ansiktet.
Allt försvann för någon hundradel, men när hon öppnade ögonen åter stod han där. Han som alltid hade funnits där, dröm eller verkligenhet.
Ishtar började andas ryckigt, hörseln kom nu tillbaka en förnyad styrka och hon kände hur hon långsamt förlorade all kraft i hela kroppen. Elaka och väsande röster röt åt henne att ta ännu ett andetag. I rädsla tog hon ett sista andetag som om hon just skulle dyka ner under vattenytan och kände hur en slags lättnad slog mot henne. Världen förändrades, solen försvann och hon omhöljdes av mörker. Det började brusa i hennes huvud. Devon stod fortfarande kvar, men även han verkade förändras lite.
Han såg jagad och rädd ut, som om han var rädd för henne. Hon släppte ut omedvetet ut luften igen och försökte fästa blicken vid honom.
Ishtar började tala, men brusandet var för starkt för att hon skulle kunna urskilja orden.
Hon kände sig så rädd och så kall. Hon var rädd att han skulle lämna henne där. Det ville hon inte.
Ishtar började tala igen, men kunde fortfarande inte urskilja orden.
Världen började snurra.
Äntligen upphörde susandet. Just i lagom tid för att höra ett ord, det lät som slutet på en kort mening.
\"... Snälla…”
Han såg på henne plötsligt med ett helt nytt uttryck. Som om hon just hade sagt något han hade vetat hela tiden men hon just bekräftat. Något som skrämde honom mer än något annat.
Han plockade med omsorg upp en sten och med ett delvis äcklat och delvis plågat läte och glänsande ögon, lät han höja den högt. Hon slöt ögonen precis i tid för att slippa se när han, med ögon blinda av tårar fästa på henne med plåga, svingade sten mot hennes tinning.
Ishtar slungades genom en sval dimma och föll bakåt i en mjuk båge.
Vinden susade i hennes öron, men äntligen förstod hon.
Hon förstod allting.
Världen ljusnade igen så att Ishtar nästan blev bländad.
Ishtar log och njöt av känslan av befrielse som spred sig i henne.
\"Ishtar!\" Devons gråt nådde äntligen fram till hennes öron. \"Det är över.”