Hon kom på våren, samma dag som den sista snön hade smält bort. Hon bodde på vårat värdshus här i byn, och sade att hon inte skulle stanna här länge. Hon var helt ensam när hon kom, och lika ensam när hon försvann igen. Jag hade knappt fått möjlighet att tala med henne då, men jag hade mött henne två gånger i korridorerna, och hennes skönhet hade fått det att skymmas framför mina ögon under några ögonblick, så chockad var jag. Hon hade bara passerat mig och gått vidare till sitt rum. Jag var ju bara en smutsig städare.

Ännu en sommar gick. När hösten nådde oss fick jag ta över arbetet med incheckandet, eftersom att den gamle mannen som hade skött jobbigt fick en hemsk hosta just då. Vintern kom, och hans hosta blev bara värre och värre. Vi hade ingen möjlighet att få honom till någon läkare, den närmsta läkaren bodde i stan, som var 20 mil härifrån, och när vi väl hade kommit fram skulle det ändå vara en lång kö. Nej, det var ingen ide att gå till läkaren, sa folket, han blir nog bättre snart ändå. Vintern fortsatte, och fem dagar efter den stora julfesten dog han. Alla visste mycket väl att hostan hade dödat honom, men ändå letade de bara upp ursäkter, som tillexempel: ”alldeles för mycket drickande för någon i hans skick”, eller ”han var ju ändå ganska gammal”. Visst var det tråkigt att förlora en arbetskamrat så plötsligt, men jag ska inte påstå att jag var särkilt ledsen över det när jag fick ta över hans gamla jobb.

Till slut började snön att smälta igen, och där var hon igen, lika vacker som förra våren. Hon bad om ett enkelt rum, bara för en ända person, men trots att hon bett om det enklaste av rum, såg jag till att ge henne det finaste rummet vi hade. Jag återgick till mitt ensamma liv. Jag klagade inte över det, den som är ensam blir inte sårad eller sviken, men för varje gång jag såg henne gå genom värdshuset greps jag av en förunderlig lust. Jag kände en vilja av att ha någon mer än bara mig själv, att ha en kvinna vid min sida. Att ha henne på min sida.

Sen kom vårfesten till byn, och jag beslutade mig för att jag skulle delta i den, nu med mitt nya jobb och allt det där. Jag klädde upp mig extra fint den kvällen, min stiligaste skjorta, mina korta byxor som jag beställt av sömmerskan i byn, och mina finaste kängor. Jag hade gett mig av i god tid och nådde festplatsen i bra tid innan festen började. Jag väntade och såg folket komma hit parvis. Ingen gick på festen ensam, alla hade någon annans hand att hålla. Par efter par kom dit, och jag började oroa mig för att det inte skulle komma en ända ensam kvinna dit. Jag oroade mig över vem jag skulle bjuda upp till dansen, men då, plötsligt, stod hon där vid grinden in till hagen där vi hade festen. Hon hade kläder jag aldrig hade sett henne bära innan; en kort vit kjol och ett underbart lila linne. Hennes hår var utsläppt, istället för de flätor som hon brukade bära, och hennes skönhet var skönare en någonsin. Jag stod i några minuter och stirrade på henne, och gick sedan raka vägen fram till henne medans jag lyssnade på den svaga musiken i bakgrunden. De hade dragspel och fiol, flöjt och gitarr. Jag stannade en halvmeter framför henne och frågade om hon ville dansa med mig. Hon såg på mig med vördnad, nästan som om hon beundrade mig för modet att bjuda upp henne. Hon tog mina händer och gick sedan ut med mig till ängens västra ände, en bit bort ifrån resten av folket. Hon log ett ödmjukt leende, vände bort kinden lite generat och sa ”Jag kan inte dansa någon sådan dans som ni dansar”. Jag svarade lite skämtsamt ”Alla kan dansa vår dans efter några klunkar starköl”. Hon började skratta, det vackraste skrattet jag någonsin hade hört. ”Jag ska pröva det” sa hon ännu mer generat. Jag ledde henne bort till öltunnan, och pockade fram en bägare var åt oss. Det var inte någon särkilt fin bägare hon fick, det såg mer ut som koppar utav trä, men den dög åt oss landsfolk och min var av samma slag.
Hela kvällen och halva natten spenderade vi åt att supa och dansa. Tillslut var vi nöjda av ölet och dansen, och jag beklagade att jag var tvungen att gå hem. Men hon bad mig att inte göra det, hon bad mig att stanna hos henne resten av natten. Jag försökte insistera på att jag borde gå hem, men det var lönlöst, och jag kunde inte motstå tanken på hennes kropp nära mig. Till slut hade hon övertalat mig att följa med henne till hennes rum. Jag steg lite nervöst in i det fina rummet. Jag själv hade aldrig fått bo på en sådan fin plats, och jag hade aldrig fått möjlighet att ligga i en så behaglig säng, och jag tror aldrig att en säng hade lockat en man så mycket som den lockade mig den natten. Vi lade oss båda ner i sängen. Resten av denna natten lämnas utanför det min berättelse vill säga.

Jag vaknade upp nästa morgon med en kvinna, skönare en de vackraste landskap jag någonsin sett, skönare en himmelen, vackrare en stjärnorna som besökte den på nattetid. Hela den våren höll vi ihop, hela sommaren älskade vi varandra varje dag och varje natt. Jag levde i de lyckligaste dagarna jag någonsin hade haft. Mina drömmar om ensamhetens nåd var så gott som försvunna. Hon och jag var hyllade av oss själva och behövde inga andra. Vi levde tillsammans, vi dansade tillsammans, vi slet tillsammans, vi skrattade tillsammans.

Men så en dag kom hösten, och när det första lövet föll försvann hon. Jag var förkrossad, brusten, sårad, sviken, och bedragen. Jag försökte återgå till det livet jag levt innan hon hade kommit den våren, men det gick inte. Jag ställde mig frågor om varför hon hade lämnat mig, men fann inga svar. Men det finns en sak jag vet säkert. Hon var vårens kvinna, och det var hon som stal min ensamhet, för att aldrig ge den tillbaka helt och hållet.