Sakta rullade tåren ner för min kind
Men plötsligt flög tåren iväg i en vind
Som var den vackraste flicka med gyllenblont hår
Hon underbart svänger på sina höfter när hon går
Jämmern om känslan av ensamhet jag länge känt
Var med ens borta och lyckan hade saligt vänt

Hennes ögons längtan efter romans
Bjöd upp mig i en trånande upprymd dans
Som svepte mig in i en erotisk samba i en fantasi
Då vi smäktandes rörde oss som om det bara vore vi
Det var bortom tid och rum
Då blickar sade tusen ord och jag var stum

Väckt dock av en knuff och ett – Förlåt!
Stod hon där, hon som hindrat min gråt
Ännu vackrare, var hon nu nära
Det var en plötslig förälskelse, vi var så kära
Jag älskade hennes ljuvliga doft, hennes ljuva uttryck
Jag var totalt bländad av denna hastigt fagra nyck

Vi började gå, vi skulle åt samma håll
Att det sedan regnade spelade ingen roll
I stjärnornas sken tog hon plötsligt min hand
Och hon tog mitt velande hjärta i land
Detta var ödet vi var menade för varandra
När vi kärleksfullt och härligt hemåt vandra

Hon bjöd mig upp till sig
Och följt av en hands smekning, kysste hon mig
Allt var så perfekt, hennes närhet gjorde mig svag
Vi älskade tills natten blev dag
Och hon lämnade aldrig min sida
Om henne jag miste skulle jag för evigt lida

Dagar blev till månader, månader blev till år
Vi älskade varandra, följde varandras fotspår
Hennes ögon fortfarande förförande och himmelskt blå
Våra liv tillsammans ständigt fyllt av passion och åtrå
Nåt som startade med ett ljudande – Förlåt!
Blev en evigt spelande kärlekslåt…