Med de blinkande neonlamporna fast på min näthinna
lossar jag på mina handfängsel av svart stål.
Min framtid vattnas i munnen mednas min historia brinna.

Jag springer fortare än vad mina förtvinade ben egentligen tål,
men jag bryr mig inte, för jag har redan bestämt mig.
Hundra ljusår bort siktar jag in mig genom ögat på en nål.

Mitt livs många kapitel är så olika, de skär sig.
Jag vet inte hur lång tid jag har att utföra min resa på,
men varför smärtar det i hjärtat? Var snäll och säg.

Känslorna? Ska de verkligen vara så?

Med dagarna vinande förbi, hur ska jag hinna?
Om man lägger allt värde i ett enda mål,
kommer då värdet i allt annat försvinna?

På insidan hör jag min instängda frihets vrål.
Går man i farans land måste jag vara rädd om mig,
det sista jag vill är ju att jag på migsjälv tar kål.

Faller jag på min färd måste du hjälpa mig!
Att fly! Är det allt jag kan eller?
Det blir alldeles för tungt om jag ska bära med mig...

...mina gågna dagars förbannalser.