känslan av vanmakt lägger sig som en klibbig hinna
lägger sig i alla gömda glömda vrår
(hej jag är sexton och ingen förstår)
det är som dimma; gud, jag vill svimma
det är dammigt i vrår ingen når
med drömmande stämma jag slutat tro på: eller kanske du
sedan; förakt, vanmakt följt av din mentala slakt: om du ens finns
men för guds skull, kom och ta mig nu!
harkel, host, förlåt, det är bara desperationen som försäger sig, för den minns
gamla dagars gömda glömda drömmar.

vanmakt i klibbiga lager, nowadays haver man bara det man tager. somliga tar alvedon, andra behöver inte, de som redan är dumma som spån, medan jag som är så intelligent använder mig av alkoholen som ett otillräckligt komplement, ett försök att sminka över det faktum att livet egentligen bara är ett långdraget skämt. rouge och kajal, jag har inget val, smink, smink. så ge mig drinkar, pojkar som vinkar, och dans, dans, har jag en chans? visste ni att ett glas mod kostar tjugofem och att de kan svepas vid bord, ännu en drink, dans och blink, blink, hej har du en tändare, man ler och försöker vara en sån där bländare fast han som bländar är synonym med han som skändar, andas, rök och stök, sök, sök.
och verkligheten blev skev och huvudet bultade och i bröstet härjade ångesten, herregud vad den rev, och man faller i misär och käre gode gud, jag vill vara kär, och gud, vad gör jag egentligen här? vad är det vetenskapliga namnet på mina symtom, är det afasi, narkolepsi, dystymi, apati, hypokondri eller bara poesi? vad ska jag göra gud, alla mina drömmar de spricker i sina sömmar, de går i kras, det är knas, knas.