Ur tankar, tid och händelsen poppar minnen alltid upp. Jag har lärt mig att förtränga, förstänga minnen som hotar mig. Jag har lagt mina minnen i en låda. Min inre skattkista.
Ur lådans springor kan jag dagligen höra ” jag gillar inte ensamheten, jag tror den gillar mig..” Jag hör det oftast på kvällarna, som små viskningar ur rummets hörn. Man är nog inte så tuff då trotts allt ” Jag gillar inte ensamheten, jag tror den gillar mig..Jag gillat inte ensamheten, jag tror det gillar mig.. ”.
Man brukar säga att så länge man minns så lever man. En tänkbar tanke, för det stämmer så.
Jag kommer aldrig att glömma, hur mycket jag en försöker, jag förtränger men jag glömmer aldrig. Det finns ett tillfälle i mitt liv, ett speciellt som satte djupa ärr i mig. Det finaste jag har.

Sommaren 2004 den tionde juli, Karlstad.
Exakt – Mariebergsskogen, skate rampen.

Jag var van att alltid tillbringa somrarna med min vän, min bästa vän Joel.
Det var en ovanligt varm sommar i år. Solen bländade och asfalten stekte våra bara fötter .

Eve! Sätter du en 3.60 eller?! Skrek Joel från den högsta av alla ramper.
Njaee.. Kanske, svarade jag lite små kaxigt.

Jag ville inte känna mig sämre, framförallt så hatade jag den där blicken ” det är lugnt, du är tjej. ” åh, nej. Jag kan, precis som han. Blubb, en 3.60 har jag klarat innan!
Ja slängde ner skateboarden på marken. Drog ett djupt andetag, satte ena foten på brädan och drog i full fart med den andra. Min hjärna var inriktat mot trekants hoppet. Vinden fläktade i mitt ansikte. Det gick snabbare och snabbare, hoppet kom närmre och närmre. Jag kände hur Joel iaktog mig.
Med en väldig fart drog jag över hoppet, jag ansträngde mig för att få en tillräcklig snurr i luften, jag flög… och värmen gassade.
Ett litet felsteg och jag låg sedan på maken. Det gick så snabbt, jag han knappt själv reagera. Med blicken upp i himmelen och det glödheta asfalten mot min bara hud låg jag där, som en lealös mask.
Bakom mig kunde jag höra Joel komma springandes. Snabbt dök han ner på marken bredvid mig.

Eve! Hur i helvete gick det ?!

Ögonen på honom var uppspärrade, stora som fotbollar…
Helt utan anledning började jag skratta hejdlöst. Joels stela ansiktsuttryck lättade upp i ett stort leende.

Vad skrattar du år? Sa han små fnissande.
Mitt hopp blev inte så lyckat va?
Haha, nej inte precis! Men det är lugnt, du är tjej. Det var duktigt för att vara tjej. Sa han med en tröstande ton.

Just den kommentaren jag visste jag skulle få, men absolut inte ville!
Där låg vi på den glödheta asfalten, med blicken upp mot himmelen. Allt var tyst. Den ända man kunde höra var fiskmåsarnas skrik och vinden som drog igenom vassen.
Låt det vara så här för alltid.
Där låg vi, en bra stund helt tysta ända tills Joel bröt tystnaden.

Du vet att du är min bästa vän, va?
Jag vred på huvudet för att möta hans blick. Men blicken hans satt stenhårt kvar mot himmelen.

Ja, det vet jag.

En värme spred sig igenom kroppen på mig, en känsla av lycka.

Joel, du vet att du är min bästa vän, va?
Ja, Eve… det vet jag. Du är allt för mig ju…




Det dagen var det absolut bästa i mitt liv. Att en sådan liten sak, som en dag i parken skulle bli den bästa någonsin insåg jag ungefär en vecka senare.
Den 18:de juli var dagen Joel lämnade oss alla, inte bara mig.
Den vackra bilden av dig förblir ett levande minne. Av ömhet, vänskap och tillit kallar jag det kärlek. Jag minns det så väl…
För ingen ska någonsin så komma så nära. ”Lämna mig inte”








Av: Maj Artelius