En ängel står där den står.
Den ger inte vika för ett slag.
Den håller sin position framför personen som ängeln älskar.
Slå den, sparka den gör vad du vill... den ger inte vika.
Den har ett hjärta av guld och de tål alla attacker.
Så händer de, Ängeln hinner inte reagera, den hinner inte förstå...
Ängeln tittar ned på marken och ser att det rinner blod på marken. Det gör så ont... vad hände?
Smärta!
Ängeln vänder sig om… Och där står fortfarande den älskade, men det är något som är annorlunda.
Ögonen har inte samma gyllene glans, de är mörka och leendet är vasst.
I handen håller den älskade en kniv.
Från kniven rinner det blod och Ängeln känner hur det blir allt svartare för blicken.
Ängeln faller ned på knä, känner hur livskraften rinner ur henne.
Den älskade sätter en fot mot Ängelns axel och trycker till.
Ängeln faller ned på rygg; den älskade lutar sig över Ängeln och viskar i hennes öra:
– Jag älskar dig inte längre.
Och med de orden huggen den älskade Ängeln en sista gång, Rakt in i hjärtat och de varma guldhjärtat, som en gång sken och var oförstörbart, går sönder i tusen bitar.
Den älskade flinar, vänder sig om och går vidare.
Det sista Ängeln ser är hur den älskade, personen som den offrat allt för, personen som hon älskade med hela sitt hjärta och all sin kraft, går bortåt.
In i mörkret, utan att slänga en ända blick bakåt.
Sedan blir allt svart.