Kaffet stod alltid redo
när man kom in igenom dörren.
Doppa fanns det alltid
och aldrig fick man gå förrän
Det var slut i pannan
och brödet ej fann kvar
I mitt minne finns ännu bilderna
om hur det alltid var

Hon var strålande glad
gammal fast ändå ung
han var rakryggad och stolt
fastän livsbördan varit tung
De hade slitit tillsammans
sedan ungdomens dar
sedan ödet såg till
att de blev ett par.

Men nu är de borta, de finns inte mer
bilden utav de båda för mitt inre jag ser
Jag ser hur hon log
och hur hans starka armar tog
upp en en liten pojke och höll honom hårt.

Jag såg de sista åren
att hans rygg den var krum
Att han som var så pratglad
blev mer och mer stum
Och att hennes hår det vitnade
alltmer för varje år
deras sista tid blev bitter och svår.

Ja nu är de borta, de finns inte mer
bilden utav de båda för mitt inre jag ser
Jag ser hur hon log
och hur hans starka armar tog
upp en en liten pojke och höll honom hårt.

Men det jävligaste var flytten till åldringsvården
Där de levde och dog långt ifrån gården
och jag minns hon tog min hand med vemod i sin blick
och för att inte gråta vände jag´mig om och gick.

Ja nu är de borta, de finns inte mer
bilden utav de båda för mitt inre jag ser
Jag ser hur hon log
och hur hans starka armar tog
upp en en liten pojke och höll honom hårt