Det är jag och han, jag och min bror. Vi går på en nyss grönklädd stig. Stigen leder till gläntan. Där gillar min bror att vara. Och jag gillar att vara där med honom. Där går vi, en stor och en liten, hand i hand. Så frågar han
-Inna, varför är molnen så högt uppe?
Han stannar och lutar huvudet bakåt. Sen släpper han min hand och skrattar till,
-Titta på dom! Fast jag hoppar, kommer jag inte närmre, titta Inna! säger han och hoppar upp och ner.
Jag skrattar och lyfter upp honom, lyfter honom så högt jag kan och säger
-Ingen kan nå molnen, dom är så högt upp för att dom inte vill bli kittlade av alla händer.
Min bror blir tyst. Efter en stund säger han,
-Jag skulle inte kittla dom, jag skulle klappa dom.
Jag ler och börjar gå igen. Och min bror följer efter. Träden susar ovanför våra huvuden, de har nyss fått tillbaka sina löv och nu rasslar de nöjt med dom. Efter en liten stund kommer vi fram till gläntan. Min bror sätter sig ner på en grästuva och jag sätter mig bedvid.

Han är inte som alla andra barn, med honom är det något speciellt. En annan femåring skulle väl springa runt runt och börja klättra på den stora stenen. Eller hoppa i den grunda dammen några meter bort. Men min bror sitter hellre tyst och lyssnar och tittar än springer runt som en tossig. På dagis sitter han oftare ensam och ritar än leker med de andra barnen.
Plötsligt väcks jag ur mina tankar av att min bror säger något,
-Inna, jag älskar dig.
Orden träffar mig som en pil, rakt i hjärtat. Jag ser på honom och sen säger jag,
-Vet du, jag älskar dig med, jag älskar dig mest i hela värden! Så kramar jag honom hårt och en tår rinner ner för min kind. Det är som om han förstår, som om han förstår att han inte kommer att leva mycket längre till. Han är dödssjuk och har inte många veckor kvar. Det gör så ont i mig att tänka så, för jag vet att när han inte finns hos mig mer kommer jag aldrig, aldrig någonsin igen finna glädjen i livet.