Rubriken ovan är också rubriken på en artikel i Metro den 30/5. MTV har gjort en undersökning av livsinställningar hos 5.200 personer mellan 16 och 34 år i 14 länder. Ett av dem är Sverige, och tre andra är Argentina, Mexiko Japan. Vilka de andra är framgår inte av artikeln. Resultatet av undersökningen förvånar den analysansvariga på MTV. Det visar sig nämligen att den ger en dyster framtidsbild av unga svenskars välbefinnande och framtidstro. Svenska ungdomar är olyckliga och stressade och bryr sig endast om sin egen ekonomi och karriär. En svensk nittonåring säger t ex: ”De som inte lyckas är inte värda någonting.Min livskvalitet om tio år kommer att vara beroende av min karriär”. Dessutom känner endast två av tio förtroende för samhället, och man bryr sig mindre om miljö och världspolitik här än i andra länder, allt enligt Metros artikel. Med reservation för att undersökningen kan ha statistiska brister i urval, typ av frågeställningar osv, verkar det som om den ändå visar på en trend, för det har rapporterats liknande resultat från andra undersökningar. När jag läste artikeln kom jag osökt att tänka på min tidigare betraktelse om ”den stora paradoxen”, dvs ju mer välstånd och teknisk utveckling desto olyckligare verkar människor bli. MTVs undersökning visar att Argentina och Mexiko var de länder som hade störst andel unga som känner lycka. Japan låg i botten, och även Sverige kom långt ner, exakt på vilken plats framgår inte av artikeln. Japan är säkert ett minst lika teknik- och prylfixerat samhälle som Sverige. Och BNP ligger högt. Men Argentina och Mexiko är utan tvekan länder som kommer långt efter både Japan och Sverige när det gäller materiellt välstånd och BNP. Deppiga och egoistiska verkar alltså folki Sverige vara, i alla fall yngre människor. Kan det finnas något samband mellan dessa två tillstånd? Blir man deppig av att vara egoistisk? Blir man egoistisk av att vara deppig? Inte för att jag vill idyllisera tillvaron i fattiga länder, men det är nog ingen slump att länder som Mexiko och Argentina kommer högre upp på ”lyckoskalan”. Det är ett välkänt faktum att ju mindre pengar och saker folk har desto generösare blir de. Som en person som länge jobbat i Sudan en gång sade till mig: ”Har du två skjortor ger du bort den ena. Det är så det funkar i sådana länder”. Och samma fenomen märks under insamlingsgalor på TV när olika län ska ”tävla” om vem som ger mest är det alltid de – enligt svenska förhållanden – fattiga skogslänen som ligger i topp, medan storstäderna ligger i botten. En annan orsak till att fattiga länder kommer högre upp när det gäller lycka är väl att de har mindre högt uppskruvade förväntningar. Här skapas det hela tiden nya behov. Saker som man inte visste att man behövde förrän marknadsföringen högljutt börjar trumpeta ut det. Bara det är en källa till stress. Och den sjuka märkeshysterin, som ju som bekant härjar värst bland ungdomar, orkar jag bara inte tala om. Den vanligaste orsaken till stress världen över är oron över att inte få ett bra jobb, enligt MTVs undersökning. Och det är heller inte underligt. Antalet anställda minskas generellt i företagen. Även om vinsterna ökas sparkas folk. Organisationerna ska slimmas och verksamheter ”outsourcas”. Fasta tjänster försvinner och projekttjänster och andra osäkra anställningsformer ökar. Ekonomisk tillväxt utmålas ju som vägen till lycka och välstånd av politkerna, men antalet arbetstillfällen ökar inte i samma takt som tillväxten, och det verkar ju inte som om lyckan gör det heller. På MTV är man alltså förvånad över undersökningens resultat. ”Jag blev väldigt förvånad över att så få svenskar uppger att de är lyckliga just nu” säger analyschefen. Själv är jag tyvärr inte alls förvånad.