Målmedveten, rör han sig bland folket. Ett ståtligt majestät som inte viker för något. Klädd i finaste kavajen med skor för en halv månadslön. Han vet om sin stil. Om man skulle ta ett foto på en massa av människor där han var en av dem skulle han alltid vara i fokus, alla andra skulle vara en sorglig massa täckt av en lätt dimma som effektivt suddar ut alla ansiktsdrag. Han däremot skulle ha den klaraste skärpan med alla detaljer så synliga att inte ens en blind man kunde missa dem. Mäklare till yrket var han. Sålde bostadsrätter, mest på Söder men även i Gamla Stan. Ibland undrade han varför han hade valt mäklare av alla yrken men han kom alltid med ett svar. I början av hans karriär var svaret alltid att han hade fått ett vikariat på en mäklarfirma alldeles efter utgången från Handels. Nu blev svaret alltid att han uppfyllde bara en efterfråga på marknaden. Det behövdes mäklare och man behövde honom för han var den bästa.

Tåget lämnar tunneln vid slussen och åker ut på bron över vattnet. Det ligger en eftermiddags sol på husen vid gamla stan och folk är ute och promenerar. Sakta började tunnelbanan bromsa in och dörrarna öppnas. Han stiger ut och börjar stressat men säkert gå mot svängdörrarna. Han håller inte upp dörren för barnvagnen som kommer efter. Han passerar spärrarna och fortsätter längs tunneln och blänger på en ensam tiggare som sitter i den blåkaklade tunneln med en 7eleven kopp i ena handen och i den andra en liten söndertrampad Sverigeflagga.
”Det är sjätte juni idag. Nationaldagen”, säger tiggaren skrovligt men vänligt och ställer ner koppen. Erik stannar upp. Han vill egentligen fortsätta men det är för sent. Något i kroppen säger nej. Han kan inte röra benen. Folk knuffar sig förbi honom och mamman med barnvagnen kör över hans fot med barnvagnen. Han vet vem tiggaren är. Han vet det men hans kropp kan inte acceptera det. Tillslut har han samlat tillräckligt med mod och vänder sig om. Han snubblar fram mot sidan av gången. Bredvid honom sitter han. Han som hoppade ifrån skjulet med kvastar ute på gården när de var fem. Killen som sparkade hårdast av alla när de spelade vägg. Kompisen som alltid kom tjugominuter sent på morgon timmen men på något sätt fick det bortstruket. Han som tog alla på vänd tia när de spelade kort på rasterna sista terminen i nian. Han som var hans första kompis.
”Man måste ju fira Sverige nu när vi är i högkonjunktur” fortsätter mannen med flaggan.
Erik tittar svettigt omkring sig för att se om någon tittar emot honom. Det gör ingen, alla hastar bara förbi.
”Vad, hur?” undrar Erik.
”Hur vi har fått högkonjunktur?”
”Nä, varför du sitter här?”
”Tja, den historien vill jag inte gå igenom, berätta istället hur du har fått råd med denna propra dräkt av äkta siden.”
Erik skrattar osäkert, lite ursäktande och mumlar något.
”På de sättet”, svarar flaggviftaren och håller förhoppningsfullt koppen emot Erik. I koppen ligger fyra mynt, tre stycken silvriga enkronor och en femtioöring av samma färg.
”Man kan inte använda femtioöringen längre” fortsätter han och petar lite bland mynten och ställer tillbaka den på tunnelgolvet.
”Du bara försvann”, säger Erik tillslut.
”Nej, det var du som försvann. Jag har alltid suttit kvar. De var du som svek, inte jag.

Folk börjar strömma in genom hallen. Erik betraktar dem. Människor av alla dess former, långa, korta, smarta, dumma, vissa i klunga andra ensamma men en sak har de alla gemensamt, deras plånböcker är fyllda eller deras banker kan ge stora lån. Vilken väg pengarna tog var det samma, huvudsaken var att de hamnade i hans ficka. Han ändra sig, smarta var de inte och inte dumma heller, bara en jämn massa av dagens medelsvensson. Han visar dem köket och badrummet. Utsikten emot Söder och den vackra japaninsparade toaletten. Sedan svarar han på frågor ber dem ta en frukt ur skålen och tillslut går de. Där sitter han vid barköket med en Coca-Cola ifrån 7eleven och en liten burk med hjärtstillandemedicin och tar sin dagliga eftermiddagsdos. Först sakta men senare snabbare och snabbare kommer känslorna ikapp honom och plötsligt bryts barriärerna. Som svallvågen vid jul väller gråten fram. Han välter Cola-burken som rullar ner på golvet och blandas med tårar och tabletter söndermalda av hans vilt stampande fötter. Hans händer darrar medan han drar fram mobilen och trycker på knappen med den röda telefonluren på tills skärmen slocknar.

Stressad! Rusar upp för trappan. Får upp nyckeln och sätter in den i låset. Vrider om men känner att det tar emot. Sakta känner hon på dörrhandtaget. Det är öppet så hon kliver in i hallen. Fortfarande stressad men också oroad går hon in till köket med blicken fäst på kylskåpet. När hon har kommit halvvägs trampar hon i något kletigt. Sakta tittar hon ner, tar ett litet skutt, håller handen för munnen och tittar förvånat runt i rummet. Efter en stund drar hon upp sin mobiltelefon och letar upp sin mäklares nummer. Kopplingssignalen ljuder och sedan hörs en röst: ”Jag kan tyvärr inte ta emot ditt samtal just nu men lämna gärna ett meddelande efter tonen.”

Stapplande klampar Erik genom gången mot utvägen. Folk tittar på honom, inte med förundran utan förakt. Osäkert låter han ena handen följa den kaklade väggen för att inte snubbla. Huvudet dunkar och allas fotsteg dundrar omkring honom som om de vore tusentals. Hans blick börjar fladdra och han blir vingligare och vingligare på sina steg.
”Ett litet mynt för han som misslyckades med sitt liv”, säger en röst bakom Erik.
Sakta vänder han sig och drar fram plånboken och drar sakta upp den skyddande dragkedjan och vänder upp och ner på plånboken. Smattrande faller mynten ner emot det hårda golvet. De studsar upp och ner och ett ljud likt hårt augustiregn sprider sig genom tunneln mellan spärren och Gamla Stan. Alla tittar på dem. Varenda medelsvensson i hela tunneln. Står där med sina öppna munnar och stirrande ögon.
”Det är inte du som har misslyckats med ditt liv. Det är vi, vi andra. Det är vi som har gått på lögnen.”
”Galna ord ifrån en galen människa” svarar mannen med en 7eleven kopp och en Sverigeflagga med ett trampmärke efter en sko på.
Tystnaden ligger kvar i luften. Någon hostar och det blir startsignalen för världen. Folk börjar gå vidare och lämnar galningarna kvar vid väggen i tunneln mellan spärrarna och Gamla Stan.