Ljud slutar aldrig låta. Som den där dagen i Oslo när kaoset eskalerade.
Då slutade dagen i en livsbetydande insikt, idag är jag för likgiltig för att tänka, reflektera eller filosofera.

Jag kan ju fly inom mig själv med besvärjelsens orkester jämrar sig efter mig likt trötta demoner på jakt efter sysselsättning.
Ändå är jag ej i mitt hjärta ledsen, inte än.
Imorgon är en dag närmare dagen då jag träffar mitt hjärtas hypnositör. Hon har planerat knäcka mig genom smicker, beundran och svartsjuka. Vilken djävul, hon vet hur jag tänker. Jag flyr.

Jag överväger fara till Visby och gömma mig för den vidriga uppståndelsen inför årsskiftet. Likt mig som barn under täcket vid åska vill jag låsa dörrar för människor med illvilja och manipulation (samtlig befolkning).
En god Absint och en prövning, det stora testet. Hur länge kan jag vara ensam?

Jag kommer inte att fly, jag är en för vek människa. Hur skall jag bli av med trygghetens bojor? Jag tar ännu en sipp av farsans mångåriga whiskey och drömmer om revolution. Jag äcklas av mig själv och min feghet.