Job förbannar sin födelse
Då tog Job till orda och förbannade den dag han blev född.

Han sade:

Må den dag då jag föddes förintas,
den natt då man sade: ”Ett gossebarn!”

Den dagen må bli till mörker,
må Gud i höjden inte fråga efter den
och inget ljus skina över den.

Må töcken och mörker kräva den åter,
molnen sänka sig över den,
förmörkelse slå den med skräck.

Må den natten slukas av dunklet.
Låt den inte räknas bland årets dagar,
låt månaderna vägra den plats.

Den natten må bli ofruktsam
och inte fyllas av glädjerop.

Må den förbannas av Havets besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.

Må dess morgonstjärnor aldrig tändas.
Förgäves må den vänta på ljuset,
aldrig se gryningen slå upp sina ögon,
för att den inte stängde moderlivets port,
inte dolde plågan för min syn.

Varför dog jag inte när jag föddes,
genast då jag kom till världen?

Varför fanns en famn som tog emot mig
och bröst som jag fick dia?

Varför blev jag inte som ett nergrävt foster,
som barnen som aldrig fick se ljuset?

Då skulle jag nu ligga i ro,
sova en ostörd sömn
i sällskap med kungar och rådsherrar,
med dem som byggde upp förödda städer,
med furstar som ägde guld
och fyllde sina hus med silver.

Där rasar inte de onda mer,
där får de trötta vila,
fångarna har fått ro
och hör inte längre fogden ryta.

Där är både hög och låg,
slaven är fri från sin herre.

Varför ges dagens ljus åt den plågade,
varför skall de olyckliga leva,
de som längtar förgäves efter döden
och söker den ivrigare än nergrävda skatter,
de som skulle jubla av glädje
och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?

Varför lever den som famlar i mörker,
den vars vägar Gud har spärrat?

Suckar har blivit mitt dagliga bröd,
min klagan är som forsande vatten.

Det jag fruktade har drabbat mig,
det jag bävade för har nått mig.

Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila,
bara vånda och kval.