Stenåldern uppfann megaliter och vikingatiden stationära runstenar. Geologin sina datorliter. Dataåldern följde med sina minnesstarka megabytes. Sumererna skrev på portabla lertavlor och romarna på kompakta vaxtavlor.

Rom är inte den stad där read-only-memory kommit till, även om romerska inskrifter har samma funktion.

Vi är i färd att skapa funktionen för en SEMIOLIT, en språksten.

Semi betyder halv; sema betyder tecken. Lit kan antagligen användas som förkortning för liter - en fransk måttenhet för vätska.

Semiolit kan således betyda halvliter, halvrör. Kan, men behöver inte.

Semio kan också läsas \'halv-\' och \'olit\' - båda kan fås att sammanfalla och bilda oljesten. Kan inte den oljesteniga \'semioliten\' då uppfattas som \'oljeskiffer\'? Kanske det. Men det är absolut inte nödvändigt.

Det är ungefär som att påstå att semper - latinets \'alltid\' egentligen skulle utläsas som \'sem\' - halv och \'per\' - kortfrom för petrus - sten - sammantaget - halvsten. Och indirekt antyda existensen av \'helsten\'. Fast om man tar torrmjölk från företaget SEMPER\' och stoppar det i munnen, kan man emellanåt få något halvhårt i munnen som bidrar till att det bildas tandsten på tänderna.

Och den där S:t Januarius blod som blir flytande efter en intensiv böneomgång är uttalat semiolitiskt: halvflytande, halvfast, mest prällefusk.