Visste ni att norra katedraltornet i Chartres har fyrahundrafemtiofem steg som leder uppåt… det gör de i alla fall i början… För ett symbiotiskt syskonpar som oss, kom tornets trapphus att bli den väg som ledde oss till den så absorberande doftträdgård vi alltid önskat gå vilse i. Sen hade vi lika kul när vi skulle begå fyrahundrafemtiofem snedsteg på vägen ner. Men det är en annan historia...

De första tog vi efter några månader i Port Harcourt. Vi begav oss sen till Ibadan för att se om vi kunde bosätta oss där – det lokala universitetet hade en gång haft skapligt rykte och vi hoppades att Rey skulle kunna få anställning där. Det visade sig att det inte längre fungerade så bra såsom det en gång gjort i egenskap av läraktig filial till University of London.

Vi skulle också diskutera problem vår västafrikanska styrka skapat i samband med repatrieringen av burundi melenge från Goma i Kivuprovinsen till Burundi. Vår burkinska militärdelegation hade hellre sett någon av Joseph Ki Zerbos kaliber istället för den klåpare som vår regim utsett till administratör… men en sådan var för tillfället inte tillgänglig. Så de fick nöja sig med vår operettgeneral. De pågående eldstillestånden som lamslagit oljeutvinningen, fick regimen att förstå sambandet mellan mellanstatlig civilitet och möjligheten att komma åt oljekällorna. Det innebar att militären inte inhiberade lokala politiska rörelser även om de framstod som franskfientliga. Av detta skäl var det berättigat och politiskt opportunt att reducera de militära utgifterna. Kursändringen resulterade i att de västafrikanska länderna i stället fick hjälp att utbilda sin administration.

Ife

Rey vände sig i bilsätet och satte ner foten i marken. Berusningen kändes inte så påtaglig i den dallrande luften utanför. Solen var redan på väg till sin viloplats och skuggorna höll på att upplösas. Vissa var redan gulmörka som den mark solen lagt dem på. Sällskapet började nu röra sig mot klubbhuset. Reys uniformerade chaufför som anförde den lilla truppen och som talade med irländsk accent, åtföljdes av den walesiskt bräkande amasonen - med Rey vinglande i släptåg.

Alldeles utanför klubbhuset, intill spelplanen, fick den annalkande truppen se och höra en sittande musikkår dominerad av en korpulent neger i beige uniform som pruttblåste sin tuba. Hans gestalt minde om det fallna imperiets dagar… och dammet på hans skor som Rey ändå lyckades fokusera på i sitt tillstånd, vittnade om att landet nu var fritt eller befriat från… och… och… och självstympat - tänkte Rey och andades långsamt ut och mer eller mindre noggrant betraktade de utmärglade polohästarna som stod stallade tvärs över gatan och förundrades att musikerflocken, samlad kring den svarta korpulensen, verkade så absorberad av sitt införståndiga nickande och sitt underförståndiga blinkande, över huvud taget hade tid att tjuta och tuta så samstämmigt i sina instrument som den faktiskt gjorde - och såg plötsligt att tubisten inte hade några strumpor.

– Ha! Det var i och för sig alls inte konstigt med tanke på hettan, men i sammanhanget var det nog lite farsartat. Han insåg emellertid att den lokala uniformsestetiken inte var så mycket lokal utan snarast lika oartikulerad som han var van att se i Londonförorter.

Att musiken sa att det varit bättre förr, men det var ingen som brydde sig om det för musikerna och musiken hörde ihop med poloklubben som minnesenklav. För poloklubbens ¬med¬lem¬mar var orkestern bara ett visuellt attribut, en ljudmatta de svarta rullade ut för klubbens gäster att bestigas…

… eg senare, inne i klubbhusets vestibul, överröstes musikkårens britannica av barens musackmix och Reys dittills ofokuserade och simmiga blick nu fann sig bemött och fascinerad av en liten apas kolsvarta ögon och skrattande anlete. Resten av hans sinnesnärvaro snärjdes av syltans sorlande ansikten. Han låtsades inte märka att apan var i färd med att sno locket till hans kameraobjektiv. Apan påminde honom om en sommar i Brighton. Han hade låtit sig fotograferas med en liten apa. Precis en sån där. Som en liten människa. Och kameran var inte hans utan hennes. Iakttagandet av detta fräcka men symboliskt välkomna illdåd fick honom på bättre humör.

Han sa genast till om ett glas av den lokala dimman, the Stardust eller vad det nu kallades, som gastande européer uppfattade som genuin lokalbrygd. Det enda som skilde det från det lokala vattnet var frånvaron av klor. I alla fall när man var Rey.

Amasonen såg nu på honom med förebråelse. Måhända var det hans sluddrande och svajande adoration av skogens varelse som hon fann opassande - vem vet - på bara några månader hade hon förvandlats… för i hans ögon var varelsen rdig… han ignorerade… ne och satte sig istället intill sin uppspelta lillasyster, Cathi Babe… passar verkligen i uniform… och så mjukt hon körde… Syrran var uttalat musikalisk - en sångbegåvning. Emellanåt var hon en lika stor pratkvarn som han själv. De hyste förbehållslöst tycke för varandra, i somligas ögon alltför somatiskt.

Familjen hade emellertid inte några invändningar. Hennes nåd var i färd att berätta om och försköna sin berusade brors begravningsplaner för sina vita väninnor: att denna morgon hade Rey känt döden närma sig och därför önskat komma med några preciseringar om hur hans gravmonument skulle se ut. Det skulle vara endast obetydligt större än Saint Paul’s Cathedral och förse myriader av vallfärdande irländare från Connaught med Guinness på Saint Patrick's Day.

Utförd i svart granit, skulle ölpumpen se ut som en enögd afrikansk elefant, men med något överdimensionerad och självfallet ärgad kopparlem som han utrustats med av Ifes skickligaste metallurger. Det rikt skummande ölet skulle spruta fram ur djurets gröna lem och mustig och svalkande Afghanrök välla ut ur hålet under svansen för att lägra den publikbesatta amfiteatern runtikring elefanten. Sen finge stenbesten beströs med ton av doftande klöverblommor och färska och knapriga empire made vinägerchips och ha en grön halsduk runt sin hals. Dess Kooh-i-Noor-öga skulle till allmän glädje och nytta fälla styrketårar av den mjukaste irländska ädeldryck som tänkas kunde... direkt i glasen som skyndsamt sträcktes fram av Reys anhängare – och istärningar att kyla drycken med, skulle fås ur i lellefantens halvöppna mun… å alla skulle ricka tells romsåg lefanten sätta påren ängleska rottingen... … i närheten skulle runnioarer anrättas mä dä ägleska stassroblemet i potten…

efter att ha stått eller lutat sig och halvslumrat vid bardisken någon kvart tänkte Rey … deras kusiner, onklar och tanter var nära släkt och kusingiften eller syskonäktenskap var vanliga för att inte säga förväntade. Det fanns inte så mycket annat att välja på om man inte ville gifta sig under sitt stånd… mumlade Rey för sig själv där han ställt sig… bartendern tittade upp mot ölglaset som han lyft upp mot ljuset för att sedan ställa det från sig… han vred ur trasan och… Rey visade honom att han skulle ha citron i ölet… hon brydde sig visst inte om vad han kunde vilja… inte för att han ville något särskilt… det där med elefanten var en av de få glädjeämnen han hade kvar i sitt själsliga elände – och indirekt ett sätt att protestera mot sitt öde som sina kusinsystrars stumma avelshund… de verkade tävla om vem som skulle vara först att ge honom en arvinge… deras intresse blev egendomligt nog inte mindre när han gjorde lillasystern till sin arvtagerska för att dämpa deras iver… var det kanske för att hon också var militär… hoppades de måhända på att hon skulle stryka med i någon av de räder hon så gärna deltog i… varje gång han lyckades förfina monumentets estetik kändes det uppfriskande… det var som om han fortfarande var vid liv…

som till exempel när han kom på att elefanten kunde vara kluven på sätt man kan göra med äpplen så att man inte behövde hugga i graniten mer än nödvändigt... idén till detta hade han fått när han satt en morgon och stirrade på sina hopplösa hieroglyfer… eller att göra granitelefanten platt och tunn som i en serieteckning… det sista var kanske för egyptiskt… äppelapollo-elefanten var nog fräckare… man finge på så sätt liksom två elefanter till priset av en… en kommersiell succé…

....

Efter lovet i Aix skulle vi bege oss till metropolen för att hälsa på vår onkel, som dittills fått förestå D… och som, inte oväntat, försatts i disponibilitet, nåja, i alla fall officiellt. Och det verkade som onkelns allra senaste manipulationer orsakat mycken uppståndelse vilken inte skulle lägga sig före valet, varför vi inbjöds att delta i D:s granskning av ett av de mera frapperande dödsfallen i den urspårade operationen - mordet på antikvarie CS som premiärministerns vän, den mondäne skriftställaren B, skall enligt vilda rykten ha arrangerat. Det märkliga i sammanhanget var att B:s förhatlige konkurrent P, hävdade att B inte kunde vara skyldig.

Aix

Rey hade den mycket bestämda känslan av att vara hemma, även om det preliminärt inte var frågan om annat än en ordinär måndag, säkerligen inte särskilt olik hitintills avrivna måndagar. Rey var emellertid säker på att just denna måndag komme att bli annorlunda. Han ville det. Han trodde sig ha känt något han inte känt på åratal: lugnet att inte vara här tillfälligt, lugnet att inte vara här av en slump, lugnet som kom från insikten att han att aldrig mer behövde ängslas - och han gladde sig åt frånvaron av den annars så brutala och ångestfyllda olusten att behöva göra saker vuxna förväntades göra, saker som fick honom att känna illamående och saker vilka gjorde sig bäst i gråskalor.

Cathi slumrade och såg ut att dofta tomtebloss, jul och snö. Långsamt och ljudlöst, för att inte skrämma bort detta något han så väl kände igen från förjuliga valnötssmakande barndomsljuvligheter med deras vinterkalla frukostköksgolv i mörktegelröda klinkerhexagoner, började han känna efter vilka tankar lockade att låta sig tänkas denna ännu sömndruckna sommarmorgon.

- Skulle han även idag få adorera sin syster? Vissa morgnar ville han inte ha henne i tankarna men hon var den som sedan månader tillbaka försatt honom i ett behagfullt, sprudlande och kättjefullt rus…

Egentligen var det det enda han emellanåt orkade vilja, nu och ibland alltid, när han så såg och kände henne ligga där lik Bebådelsen själv. Rey mindes plötsligt den starka sinnesrörelse han erfarit under sitt och Louise besök i saltgruvan. Det var den första tanken som han ville tänka idag – den var inte ny på något sätt, rentav flera decennier gammal, men den återkom ofta, lät sig aldrig gestaltas färdigt och blev honom på så sätt välbekant.

Denna tanke verkade dölja något sin förmenta krispighet till trots. Det gör alla tankar som på något sätt söker bemäktiga sig ens sinnesrörelser. Bekantskapen var såtillvida inte oproblematisk. För hur många andra liknande argsinta och hjärtbultande tankar hade han hittills inte fått lov att tänka. Tankar som verkade så kul i början men som han sedan ändå inte velat behålla. Med smak av torra havreflingor. Han kände sig som den där döde fotografen med bara två bilder att kännas vid till slut. Tänk om han själv också skulle få ha två tankar att tänka varje sista gång. Att få ha dem liksom i beredskap, att tänka dem när det var dags att tänka en sådan där gång. Men de skulle förstås inte synas - i varje fall att de var två.

Uppenbarligen hade fotografen här ett övertag. Kanske var det egentligen bara en enda tanke han skulle få tänka färdigt - och han undrade vilken av dem den sista tanken komme att vara. En som han hade tänkt någon gång tidigare eller någon ny och outforskad. Rey tänkte på den som vore det frågan deras ännu ofödda barn. Hans barn. Hur vet man att man har barn om man är död? – sa han till sig själv och kände visst illamående.

- Eller tänk om jag blir avbruten när jag väl skall tänka Dig… vad händer då… dör jag inte…? Men vart tog alla de tankar han övergett eller inte velat kännas vid, vägen? Är det någon annan som tänkte dem istället för Dig, Tanke - undrade Rey tyst.

- Är det så… att… Du.. tänker oss… men vad händer… ommm.. om
Du slutar tänka oss - slutar vi tänka - frågade han Henne och lät sina fingrar promenera runt Cathis bröst. Sedan tog fingrarna några fjärilslätta skutt till kanten av hennes navel och åkte ner i den. Därifrån gled de försiktigt upp, fram till troslinningen, sen varsamt inunder den för att smeksamt fortsätta igenom det silkeslena håret tills de kommit i den klibbvarma skåran mellan blygdläpparna. Cathi drog upp benen. Särade dem något, tryckte sig tryggt mot Rey utan att öppna ögonen.

- Men det är väl inte så farligt - en gång tänkte vi inte - förklarade Rey osäkert och såg på Tanken och på Cathi - vi tänkte inte… vi fanns inte… inte ens i tanken... Tänkte Rey intensivt och trotsigt utan att säga något. Men hur skulle det kännas att inte tänka… vara död… man tänker inte på det så ofta… För officiellt var Cathi då ännu inte påtänkt - mindes han och tittade förebrående på Tanken, men det var där i det livmoderliga gruvschaktets ulliga mörker, som han för första gången kom att klart förnimma Cathis existens. Det var kanske då som Tanken började tänka sig.

Uttröttad av promenaden, sträckte Rey sig ut bredvid Cathi, smakade på sina fingrar, såg i taket och blundade: med sig i gruvan såg han sig ha en volym av Madame de Genlis memoarer vilken han införskaffat på vägen dit.

Inte för att det fanns något samband mellan deras gruva och memoarerna - han ville ha något att hålla i handen på tågresan till den stad vari gruvan var belägen. Någon läsning blev inte av den där gången, men han kände sig säkrare med en bok i handen inför alla hissåkande arbetare - det kändes som att han hade en egen uppgift att fylla - han kunde till exempel… ja… läsa… under nedfärden… å va fånigt… hurdå förresten… i skenet av deras pannlampor... På fullaste allvar… Vilken idé… Hur kom jag överhuvud på den… - undrade han. Det är först när Cath hunnit bli en ung lady in her own right som han läste memoarerna för första gången fullt ut. De läste dem tillsammans. Cath läste dem högt och Rey låg intill…

Och det här är utanför vårt hus i Aix; fotot han höll i handen kunde ha tagits 1913, året då den första delen av romansviten kom ut. Men skenet bedrar: det är relativt nytaget och revalöriserat som alla foton - antagligen var det också då, i Aix, som Louise återkommande bokfynd i M. Fouquets bibliotek fick min mylliga syster och mig att oscillera mellan morganatiken och lektyren av Madame de Genlis memoarer. Själv höll hon sig till den furstlige dynamitardens biografi. Lektyren måste ha varit givande för vi har fortsatt att studera både romansviten och annan litteratur även sedan hon övergett oss för en ny familj… - förklarade Rey.

Cath: … för att finna just den exakt rätte... - la Cath till - Vad kom Du fram till?
Rey: - Den exakt rätte... Du hugger innan Du ens vaknat ordentligt… Orm... då kan vi gå upp… eller… inte… det är kanske för tidigt? - Idag skulle vi kunna vandra från slottet upp till hotellet i Vauvenargues… vill Du det… en kort promenad - det blir nog en mycket varm dag idag… några mörka tankar… det var omöjligt att få henne att stanna… Du vet ju själv… hon såg oss inte längre…
Cath: …ska vi ta vägen mot Puyricard och gå över utgrävningarna av Entremont? …tre hade varit muntrare… var kanske för arabiskt… Du tycker inte det? Det kanske var barndomen; …föräldrarna; men vi var ju där för henne… ändå kunde hon inte tina upp… varför brydde hon sig…
Rey: … vet inte Ma Bien-Aimée… Louise kanske såg sig involverad i en polygam hierarki, som nummer två eller tre aldrig att hon kunde föreställa sig hur kul det är att dinera tre… i varandras sällskap… så hon gick sin väg när hon trodde väl ha funnit sig den efterlängtade försörjare… som hennes väninnor så noga beskrivit… de vet alltid allt exakt... en bilkrängare… nästan från hennes egen sfär… men bara nästan… … ljusår av släkttraditioner skilde dem åt… … så han förmådde aldrig att väcka hennes genklang… han kunde inte lyfta sig… hon trodde det i början… visade sig… och vi… vi åkte ut som ett par gamla dockor… när jag henne visade sig... begått själv… banal anledning... som hennes föräldrar och hon blev åter ensam, och med ett litet barn… en underbar liten pojke… sen höll... orphaned en fjärde gång... för den yngre av hennes kidnappad… och det såg illa ut ett tag; frågade hur hon klarade sig och barnet - det var nästan lättare utan honom - det säger väl en del om hennes emotionella tröghet. Eller så var hon tanklös och dessutom osjälvständig som en del revolterande flickor med intellektuella eller konstnärliga pretentioner kan vara - något jag inte ville se… hon rökte hasch, spelade teater hos Kalle Flygare och dragspel på en eftermiddagskurs… läste dikter av karinboije och karamazov för att skaffa sig alibi hon försökte tänka men inget hände…

Cath: - Vad Du är arg... ar sörja henne… fort…
Rey: - … längre… rsta året… fortfarande… ibland… även om jag hade ...
Cath: - … mylliga mig i morse i alla fall… elaking där!
Rey: - … ihåg din födelsedag, … fem … hade bestämt… återvända till huvud… - stridighe… såg ut att intensifieras i provinsen men Du vägrade - Du… ett litet barn… vägrade… ha… gömt nycklarna och hällt bläck över min vita kostym, skrattandes, när chauffören frågade vad nycklarna pekade Du Francis och deklarerade adja no kokoro … men… Francis var ju en katt...
Cath: - You like my catti, don’t you… lick it please…
Rey: - Caaath…

- What - she asked voluptiously - lazy cat… master me…

Rey satte sig närmare henne. Pressade händerna inunder hennes skinkor. Drog sen försiktigt av henne trosorna och la ömsint sin varma hand mot hennes blygd och hon molande tryckte den mot hans kupade hand sen strök han uppåt med handen, uppåt och över hennes jungfruligt runda och febriga mage. Så förde han händerna längs hennes sidor ner till låren, satte sedan ihop dem rygg mot rygg, kilade in dem mellan låren strax nedanför venus och pressade isär låren för att med tummarna varsamt sära hennes vältilltagna blygdläppar, redan oemotståndligt doftande och varma. Cath andades ut, la sig tillrätta, avslappnad och mottaglig. Blygdläpparna likt bröstvårtorna var sammetslena och mörkbrunröda, till formen som slätare pecannötkärnor.

De inre läpparna var små, rosa och saftiga. Han öppnade henne genom att försiktigt, återhållet men inte utan en viss kraft kildra med sin styvhållna tungspets över och mellan de inre läpparna och när de vaknat, styvnade de, en öppning blottades och hon blev ymnig, lät han tungan bli bred och mjuk och molade hela fittan - hon smakade och doftade Cath. Det gjorde han också för det mesta - hon brukade komma över hans bröst, blöta ner hans hår - och ge honom att dricka av henne.

Så lät han tungan åter bli spetsig och styv och hon öppnade sig igen. Spände magmusklerna och höll de kvar så där tills de började skälva - en spasm och en längre - det var som att föda kände så en första varm och kraftig stråle tränga in i munnen. När Cath väl sinat och slocknat, sträckte han sig ut bredvid och smekte henne över pannan, drog med fingrarna genom det tjocka håret och molade henne över ryggen tills hon återhämtat sig. När hon sen yrvaket tittade upp och log mot honom, kysste han henne ovanför venus, i naveln och vilade huvudet mot hennes kurrande mage där grodorna verkade ha fest.