På gatan utanför matsalens fönster gick ett lyckligt och festglatt sällskap förbi.
”Avundsvärda människor”, tänkte jag. ”man kan undra vad de har ätit för läckerheter!”

Nu återvände Magdalena med ugnsvarmt bröd, en liten karaff vitt vin och en flaska mineralvatten. Jag fick inget smör, men i en liten skål fanns en simmig röra som doftade ljuvligt av vitlök och basilika.
”Bryt brödet och doppa”, föreslog Magdalena, ”och pröva sedan hur kryddröran och vinet kompletterar varandra”. Jag gjorde naturligtvis som hon sa.

Vinet var inte särskilt svalt men fylligt och spritsigt och antingen var jag vansinnigt hungrig eller också var denna brödbit tillsammans med kryddor och dryck bland det godaste jag ätit.

Magdalena tittade förväntansfullt på mig och, med munnen full, kunde jag bara nicka och med slutna läppar avge ett lustfyllt ”Mmmm” som betyg.

”Känner ni nässlan i vinet”, sa Magdalena, ”den brukar komma krypande i näsborrarna när man svalt den första klunken”.

Åter kunde jag bara nicka. Himmelriket var nära. Vad i all världen skulle jag med förrätter och varmrätter till när man kunde njuta så här av en liten enkel brödbit?!

”Spara utrymme för maten”, sa Magdalena som om hon läst mina tankar. Och strax därpå ställde hon ett fat med ljummen sallad framför mig varefter hon fyllde nytt vin i mitt glas.

De finskurna sardellerna hade tydligen hettats upp i olivolja innan de, tillsammans med ovanligt milda kapris strötts över en sallad bestående av spenat, lättkokta potatisstavar, strimlor av äpple, nykokta äggklyftor och någonting som jag senare fick veta var små, små kuber av färsk tonfisk som med hjälp av en hålslev under några sekunder doppats i kokande, lättsaltat vatten.

Vad dressingen innehöll fick jag inte veta, men Magdalena redogjorde så gärna för dess roll i sammanhanget:

”När jag lagar mat ser jag mig som en äktenskapsmäklerska i ett land som tillåter månggifte. Min roll är att se till att den nya familjen passar ihop, även om någon av de inblandade verkar lite udda till en början.
Dressingens uppgift är att se till, att de blir lyckliga tillsammans.”

På amerikanskt vis valde jag att äta salladen med bara gaffeln.

I min ungdom fanns det en läkare vid namn van der Velde som etablerat sig som specialist på samliv med en bok som hette ”Det Fulländade Äktenskapet”.
Som pubertetsfebrig tonåring slukade jag hans bok i förhoppning att finna några saftiga, erotiska passager.
    Ungefär trettio år senare satt jag nu i en blygsam hotellrestaurant i Florens och tillfredsställde lustar som doktor van der Velde aldrig kommit i närheten av i sin knastertorra bok.

Magdalena stod kvar intill bordet, med armarna i kors under bysten, för att invänta mina kommentarer.

”Åh, snälla nån så gott”, sa jag sanningsenligt och frågade förgäves efter ingredienserna i den gyllengula och lyckogivande dressingen.
    Magdalena log:
”Ni får nöja er med att gissa”, sa hon, ”men jag garanterar att den i varje fall inte innehåller saffran!”

Efter denna kulinariska upplevelse kändes det lite onödigt att behöva äta någonting så vulgärt som pasta med köttsås.

Men jag hade naturligtvis fel igen.
    Magdalena avlägsnade flinkt alla spår efter förrätten och bad mig därefter provsmaka husets röda vin.

”Jag rekommederar detta vin av tre skäl”, sa hon.
”Först och främst för att det är gott, för det andra därför att det är samma vin som ni får uppleva i er köttsås och för det tredje därför att det har ett rimligt pris”.

”Var köper ni era viner”, frågade jag som en god stund hade funderat över att köpa ett par flaskor av det läckra vita vin som serverats till förrätten med hem till Sverige.

Magdalena log medlidsamt.
    ”Vi producerar faktiskt vårt eget vin, här i Toscana, bara några mil utanför Florence.”
    ”Jaså, ni har en vingård också” sa jag.
    ”Nej, absolut ingen vingård”, förklarade Magdalena. ”Snarare en liten odling, praktisk taget bara en trädgård. Vi odlar endast för egen konsumtion. Den verksamheten ansvarar vår äldste son för.”
    ”Och den yngste?”, frågade jag.

”Han är dessvärre död”, sa Magdalena enkelt. ”Han drunknade för några år sedan, när floden Arno svämmade över.”

Och plötsligt erinrade jag mig allt som berättades i svenska massmedier om den svåra översvämningskatastrofen några år tidigare. Hos oss hade nyheterna koncentrerats kring de enorma konstskatter som hotades, men förlusten av människoliv hade knappast väckt någon uppmärksamhet.

Huvudrätten serverades i en terrakottafärgad skål av glaserat lergods, som utstrålade en värme som bevisade att den kom direkt från ugnen.
Pastasträngarna var platta och senapsgula sånär som på de små bitarna av krossad valnöt som erbjöd ett lika trivsamt som välsmakande tuggmotstånd.

Såsen doftade himmelskt, och dess smak fick mig att i tankarna bila ner till Riccione och spränga ett visst billigt turisthotell i luften.

Det slog mig hur jag under många år tackade nej till löjrom med blinier, rödlök och sur grädde eftersom jag trodde att jag inte skulle tycka om det.

Av samma korkade skäl hade Elaine och jag tydligen avstått från de sybaritiska höjder som kan intagas med hjälp av skäligen enkla råvaror.

Man skall förstås smaka först och - eventuellt - nobba när man vet vad det är man avstår från.

Magdalenas sås var ytterligare ett exempel på att lyckliga äktenskap skapas, icke i himlen men på jorden, av insiktsfulla människor som av en generös försyn begåvats med en förtjänstfull blandning av ödmjukhet och kreativitet.

Portionen var inte stor, men i sitt väl formulerade sammanhang fullständigt lagom.
    Det djupröda vinet blommade ut tillsammans med kryddörterna i såsen och jag kände mig nästan fånig av tillfredsställelse och längtade bara efter någon att dela mina upplevelser med.

Det ges många tillfällen i livet då det är långt ifrån stillfredsställande att vara ensam.
    Ett sådant tillfälle hade jag upplevt några år tidigare då jag, för första gången, upplevde utsikten från toppen av the Empire State Building i New York.

    Då sparade jag upplevelsen inom mig och lät den explodera över min familj när jag kommit hem.

Halvt skräckslagna tittade de på när jag tejpade ihop ett tjugotal fotografier till en cirkel så att de, som jag, fick se alltihop i sitt sammanhang; Battery Park i söder, Hudsonfloden i väster, Central Park och Harlem i norr samt de imponerande broarna mellan Manhattan och Brooklyn i öster.

Det sägs ibland att attraktiva miljöer, som London, San Francisco, New York och för all del Stockholm tenderar att bli sönderfilmade.
    Ändå är det alltjämt ett fantasteri att på plats få uppleva utsikten över Manhattans hisnande skyskrapor, det snobbiga folklivet kring Sunset Boulevard i Hollywood eller den karakteristiska blandningen av smuts och avgaser i Londons säregna citykärna.

Nu satt jag emellertid i en väl inrökt restauranglokal i Florens och letade efter lämpliga superlativ för att beskriva den välbalanserade kombination av smaker som givit mig en av mitt livs meat fantastiska måltidsupplevelser.

Samtidigt funderade jag över vilket slag av kött som den gudomliga såsen innehöll.
I verkligheten en fullständigt oviktig fråga, naturligtvis, för vem känner behov av att kartägga paradisets beståndsdelar?

Magdalena betraktade mig förväntansfullt.

Jag låtsades försöka penetrera såsens råvaror genom att med slutna ögon pressa tungan mot gommen.
    Men smakerna hade ingått någonting som jag snarast måste beskriva som en svårforcerad symbios; de hade inte förenats i den meningen att de erbjöd mina smaklökar en enda, harmonisk njutning, nej, det var snarare så att min tunga upplevde hel rad olika smaknyanser som kompletterade varandra perfekt, som instrumenten i en symfoniorkester.

Kort sagt: Det var jävligt gott!

Och att försöka gissa köttet var fullständigt meningslöst.

”Jag ger mig”, sa jag.

    ”Jag lär få betala för desserten själv, men att döma av det jag ätit hittills kommer också den att vara mer än värd sitt pris.”

Magdalena tömde karaffens sista rödvinsdroppar i mitt glas och sa:
”Skulle ni tro mig om jag sa att det är kaninkött?”

Kaninkött?!

Jag hade aldrig ätit kanin tidigare och inte heller senare. Hur skulle jag kunna gissa hur kanin smakade, vilken struktur köttet hade och vilket tuggmotstånd det erbjöd.
    Jag tog lite mer av den läckra köttsåsen och bestämde mig för att pröva en bluff.

”Nej, kanin tror jag inte att det är, det skulle knappast vara så bestämt i konsistensen.”

”Dumheter”, sa Magdalena, ”hur man upplever strukturen på köttfärs beror bara på hur man bereder den. Den skall steka mycket hastigt i het panna, den fårabsolut inte koka.
Så oljan måste vara rykande het, och man måste passa färsen noga så att den inte bränner och förlorar både smak och det ni kalla 'struktur' ”.

”Så det är alltså kanin”, sa jag.

Magdalena log.
    ”Nej, det är faktiskt lika delar lamm och get, två ganska magra köttsorter som kompletterar varandra utmärkt.”

Get hade jag heller aldrig ätit tidigare.
    ”Jag brukar alltid göra köttsås på gris och oxkött, med tonvikt på det senare”, sa jag som om någon hade frågat.

”Sover ni alltid på samma sida också”, frågade Magdalena.
    ”Nä”, sa jag och kände mig en smula fånig.

”Vi människor fastnar alldeles för lätt i våra vanor”, sade Magdalena förklarande.
    ”Vi tror att vi behöver det för att vara lyckliga.
    Vi envisas att sitta i samma stol varenda dag och äta samma frukost.Vi borstar vårt hår med hundra tag, varken mer eller mindre.

På bussen vill vi alltid sitta vid fönstret, på den andra bänken bakom föraren och tofflorna skall alltid stå på precis samma plats vid sidan av sängen. Med så enkla medel tror vi att vi kan öka vår trygghet.”

Jag tänkte på mina egna morgnar och tofflor och sittvanor och kunde bara instämma. Magdalena satte sig ner mitt emot mig och lutade sig framåt över bordet.
    ”Men när kulorna börjar vina och bomberna börjar falla! Då lär vi oss snabbt hur det är bevänt med den tryggheten.”

Hon log plötsligt mot mig. Ett stort, varmt leende som fick alla de fina rynkorna i hennes ansikte att byta plats med varandra.
    ”Vet ni hur min morgon ser ut” sa hon tyst, som om hon inte ville att Giacomo skulle höra henne.
    ”Nä”, sa jag.

”Inte jag heller”, sa Magdalena triumferande.
    ”Det avgör jag inte förrän jag vaknat på morgonen!
    Då ligger jag kvar i sängvärmen och känner efter vad det är för dag jag vaknat till.
    Om det är en dag av sång, tystnad eller bön.
    Om det är en dag av sprudlande livslust eller allvarlig eftertänksamhet.
    Om det är en dag av tyngande krav eller en dag av lekfull frihet.
    Först då formar sig min morgon, och den ena är aldrig lik den andra.

Härom morgonen ”lånade” jag en daggvåt cykel som stod olåst utanför vår bakingång.
    På den for jag i gryningen långt ut på landet med en påse frukt som jag avnjöt under en tamarind, samtidigt med soluppgången.

En fullständigt ljuvlig, nästan religiös upplevelse.
    Lyckligtvis hann jag hem innan ägaren saknade sin cykel.

Morgonen innan började jag dagen i min säng, tillsammans med två skivor rökt lax, glest beströdda med nymalen svartpeppar, samt ett glas vin som Giacomo serverade från en silverbricka som också innehöll en vas med en ensam ros.
    Sedan gick jag ut på min lilla terass där jag, tro det eller ej, hoppade rep i inte mindre än tjugo minuter.”

De sista resterna av min läckra måltid hade kallnat under hennes lågmälda berättelse.
    Det slog mig hur min egen tillvaro, mina egna morgnar och dagar, villkorslöst var anpassade till ett vanemönster som var både fantasilöst och onödigt.

Matildas pepparkornsögon betraktade mig på ett sätt som föreföll förväntansfullt.
    Utstrålade de förväntan inför den annalkande morgondagen? Eller inför hur jag skulle kommentera hennes fascinerande historia?

Jag tömde mitt vinglas innan jag sa:
    ”Men håret borstar ni lika fullt med precis etthundra tag varenda dag!”

Spontant förde hon sin högra hand till den praktfulla, gråa hårmanen som täckte hennes axlar som en mjukt draperad silkeschal.

”Javisst”, sa hon. ”Men aldrig på samma plats, och alltid med olika borstar!”

Touche.