Jag sitter och tittar. Hennes axlar när de rör sig upp och ner, fram och tillbaka, liksom glider ifrån varandra. Lyssnar. Hon sa att det var något av Chopin. Jag intresserar mig inte för klassisk musik och därför tycker hon att jag är något okunnig. Jag kan inte rå för det. Mina intressen måste väckas av något, jag måste rota i och gräva fram saker för att stilla min nyfikenhet. Jag kan inte läsa noter och acceptera dem. Jag kan inte läsa noter alls.

Igår stod jag i hennes badrum och tänkte. Av de femton minuterna jag hade för mig själv stod jag tio i duschen och fem framför den stora spegeln på väggen. Jag tänkte på min tjugoårsdag, hur jag skulle minnas badrummet. De knallrosa väggarna, den moderna duschen. Huset med stora fönster och med fönsterbräden av marmor. Något i huset luktade utländskt, som om det tillhörde dem och inte mig. De bodde i Belgien, i ett hus i en litet samhälle vid den tyska gränsen. Inomhus doftade det av stekta grönsaker, bonat golv och nytvättade fönster. Utomhus i deras trädgård växte blommor. Jag har en bild av mig när jag går på gången som leder från huset till trädgården. Jag står bortvänd från kameran. Runt gången växer tulpaner, blåklint, maskrosor. Jag måste minnas fel, där kunde inte finnas några maskrosor.

Stolen jag sitter i är gjord av korg och knakar när jag byter ställning men hon verkar inte bry sig. Hon spelar vidare, högt och våldsamt tränar hon och trycker ner tangenterna. Genom dörrens buktiga glas mojnar vinden, de mörka molnen framträder på den annars så blå himlen. Ett par regndroppar faller på taket. Något rör sig inuti mig. En klump, en våg, en känsla av illamående. Hon sitter hopkrupen framför pianot som en liten och gammal gubbe som måste skyla sig för vinden. Melodin är vacker. Hur många människor har inte lyssnar på denna melodi och känt sig som en insekt under skosulan? Där ingenting penetrerar, lever musiken. Som för kvinnan vars man högg av henne fingret för att hon älskade en annan. Han kunde hugga av hennes huvud och hon skulle inte rört en min. Så sitter jag, stilla för att inte störa, stilla i min egen lilla storm.

Hennes fingrar sluta trycka och pocka. Melodin slutar lika tvärt som den började. Hon rätar på ryggen och vänder blad i sitt nothäfte. Nu plaskar regnet mot rutorna och svalkar de gröna buskarna därute. Här är allting perfekt. Jag undrar om jag skulle kunna sitta såhär i hela mitt liv utan att behöva röra mig, så länge hon spelade och regnet porlade. Nu en annan melodi, en spröd och ljus. Hennes fingrar glider över tangenterna. Pianot vibrerar av toner. En liten fågel, en spröd blomma. Jag sitter i deras hus, i deras stol. Jag befinner mig långt hemifrån. Ingenting som finns här påminner mig om vart jag kommer ifrån. Jag känner mig vilsen men även tillfreds. Också nya områden inom mig har öppnats, vem hade trott att detta kunde göra mig lycklig? Och musiken som lurar och virar in mig i den där söta, tjocka känslan av förnöjsamhet. Jag är nöjd, jag är lycklig. Bara hon spelar. Bara jag får sitta här.

Utanför huset springer hennes mamma ifrån regnet med nyköpta bakelser från bageriet i ett paket under armen.