varför det blev som det
blev lär jag aldrig förstå
hur de kunde är inte
största frågan men varför
den tysta publiken gjorde
att ansvaret blev mitt
för hade inte jag sagt något
skulle ingen annan gjort det
i deras ögon mådde jag bra
men varför gråta så att någon av dem såg

men nästan alla synliga gånger
valde alla att inte se
det känns i efterhand värre än
de sårande orden och händelserna
de som fanns var en
anledning till att inte ge upp