Jag har så ont, smärtan är alldeles för intensiv. Jag känner mig avtrubbad från omvärlden. Varför ska jag just känna så här? Jag vill hellre dö än att fortsätta leva så här. Ensam. Om jag skulle beskriva mig med ett enda ord, skulle jag använda ordet ensam. Det är det som gör så ont. Luften får svårt att passera genom munnen.
Bröstkorgen lyfter sig sakta upp och ner, andningen blir långsammare och långsammare. Precis som när tåget saktar in när den har nått sin destination, har jag också nått min destination. Smärtan är borta, ensamheten finns inte längre.

Jag har levt i 18 år, stått ut i 10. Likt ett jobb som man hatar att gå till för att man känner att man inte växer som person, har jag hatat att gå till mitt jobb, mitt liv.
Hela mitt liv har flyktigt gått förbi mig utan att jag ens har upplevt det. Jag är blott en åskådare, en turist som passerar förbi. Jag tar lite kort då och då, skrattar, men åker snart hem igen. Jag försöker spela med i den största pjäsen någonsin; livet. Visst har jag allt: kompisar, materiella ting och en familj som älskar mig. De älskar mig, men eftersom jag egentligen inte existerar så älskar de en skugga. Mina kastanjebruna ögon fylls av saltvatten och rinner nerför mina kinder. Såsom havet sköljer bort spår i sanden, sköljs mina spår av smärta bort.

Ingen vet hur jag känner. Det är ingen som märker att jag håller upp en fasad. Fasaden är slarvigt ihop klistrad av falskhet, ångest och ensamhet. Om det ändå hade varit så enkelt att samla ihop alla man känner i ett rum och dela med sig, säga precis hur man känner sig. ”Jag heter Aurora och jag vill berätta en sak. Det är så här att jag har känt mig ensam hela mitt liv. Jag har aldrig upplevt riktig lycka. Jag tror att jag är inkapabel att ens uppleva lycka.” Min mor skulle då se mig djupt i ögonen och skämmas. Hon skulle ha sagt att hon har gett sitt liv för mig. Min far skulle ha sjunkit ihop och slagit ner blicken. Chocken skulle ha ekat i allas huvuden.

Undra vad folk kommer att säga nu? ”Stackars den tjejen, hela sitt liv framför sig men så hände det här. Stackars hennes nära och kära.” Vadå ’stackars hennes nära och kära’? Stackars mig, det är jag som lider! Det är jag som har vaknat upp varje morgon med en sten som tynger mitt hjärta. Den blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Men jag bär den. Trots min tunna kropp så lyckas jag ändå bära den. Fast inte nu längre.

Luften i badrummet börjar bli varmt men det vita kaklet under mig känns ändå svalt och skönt. Duschdraperiet med blå delfiner på lyser upp av det lilla solljus som slinker in genom det smala fönstret. Våren tränger sig fram, slår undan vinterns kalla handslag. Är det själviskt det jag har gjort? Fanns det kanske en annan lösning? Om jag hade sagt något, kunde jag fått hjälp?

På min vänstra sida ligger rakbladet indränkt i blod. I flera veckor har jag planerat. Till slut så kom chansen och jag tog den, tvekade inte en enda sekund. Min mor skulle jobba första skiftet, samma som min far. Jag har alltid varit enda barnet, men nu var jag själv på riktigt. Min plan kunde genomföras. Jag känner mig som en robot; allt var planerat i minsta detalj, inga som helst känslor. Jag är tom som ett skal, med innehållet som gröpts ur. Igår kväll skrev jag en lapp men ordet förlåt. Det lilla ordet stod för allt som jag skulle förstöra efter min död. ”Förlåt för att jag inte finns längre. Förlåt för alla tårar ni kommer att gråta. Förlåt för tomheten jag kommer lämna efter mig. Förlåt.”

Blått och rött cirkulerar runt i huvudet, likt två gamar som tålmodigt väntar på sitt byte. Den blå färgen kommer från badrumsmattan, den röda från mig. Mina små handleder är nu helt lealösa, de bara ligger där med två sträck korsade tvärs över blodådrorna. Rött väller fram, vackra armband bildas runt mina händer. Små vågor av varmt blod rinner över det vita kaklet. Ensamheten rinner äntligen ut.

Ögonlocken stängs, min andning hörs knappt längre. Tankarna flyger omkring i huvudet. Jag fuktar försiktigt läpparna, viskar ordet förlåt och försvinner sedan bort. Jag svävar nu uppåt, bort från ensamheten. Jag är inte längre en åskådare.