Han går där på stigen som leder honom allt längre in i det mörka,

vet inte vart det kommer sluta, vet inte om han kommer orka.

Mörkret sluter sig runt hans inre, slukar allt det lyckliga,

slukar all hans livsglädje.

Den glädjen som fick honom att fortsätta gå på stigen,

fick honom att kämpa trots alla depressioner.

Depressioner som han sett så många andra falla på knä för.

Han stog på sig tänkte, \"det där ska aldrig få hända mig\".

Men nånting gick snett, nu står han där på knä,

i slutet på den mörka stigen, ber om nåd och hoppas på ett slut.

Med de sista krafterna gör han ett försök att resa sig,

utan framgång faller han till botten av mörkret.

I det mörker han sett så många andra slukas,

som han intalat sig själv aldrig skulle få sluka honom,

ligger han nu helt hjälplös och inväntar döden.