Min bröstkorg höjer och sänker sig tungt. Andedräkten skapar små moln i den kyliga luften. Våren är sen i år, snön skymtar fortfarande i gathörnen när jag skyndar förbi. Mina fötter slår hårt i den asfalsklädda gatan och mina öron fylls av ljudet utav rusningstrafiken.
Jag virar halsduken ännu ett varv om halsen och känner hur jag huttrar till. Vinden som blåser mig svagt i ansiktet är så kall att mina ögon tåras. Med en lätt suck böjer jag ned mitt huvud mot den frostbeklädda marken och öka farten.
De svarta nakna träden på sidorna om asfaltsvägen fyller mitt hjärta med känslor när de försvinner förbi mig. Ensam hör jag mina tunga steg eka när trafikens tjut sakta försvinner. Mina fötter förflyttar sig från asfalten och svänger in på en skogsstig. Allt tystnar och alla världens ljud sugs in i ett lugnande vakuum. Jag är inte rädd för att gå vilse. Skogen gör mig lugnare. Hjälper mig att reda ut stormen i hjärtat. Även om dess träd är lika nakna och sårbara som jag.
Jag kan höra mitt eget hjärta slå i skogens täckande tystnad. Inte ett ljud hörs, utom det regelbundna dunkandet. Det är trasigt. Rivet, krossat och slitet itu. Men det slår ännu. Det har inte gett upp ännu.
Stigen svänger plötsligt tvärt och framför mig finner jag en brant backe. Ett hinder. Min blick följer dess branta rundning och tycker sig ana vattnets konturer på andra sidan. Mina ben rör sig fortfarande. Har inte stannat. Inte helt. De joggar på stället. Obeslutsamma och osäkra. Bestämmer sig i alla fall till slut för att följa mina ögons resa. De börjar sakta följa backens rundade väg. Jag känner varje sten under mina skosulor. Skogen är fortfarande tyst. Mina andetag blir tyngre och tyngre. Min bröstkorg rör sig snabbare. Upp och ned. Mina ögon följer fortfarande backens rundning. Bestämda på att nå målet. Att klara av hindret.
Jag börjar öka takten. Försöker jobba sicksack. Vill snabbare till toppen. Vill klara av hindret. Finner dock mig själv snart med känna hårt slagna i marken. Mina armbågar är nu täckta av varsitt skrapsår, och när jag sakta reser mig upp är mina ben alldeles darriga. Det finns inga genvägar. Inga lätta lösningar. Jag fortsätter sakta uppför backen. Vill fortfarande klara hindret. Ansiktet är vänt ned i marken, ena armen som skydd för vinden.
Känner plötsligt hur backen börjar planas ut. Hur marken blir jämnare. Hur underlaget blir lättare. Jag lyfter bort min arm från ansiktet och vänder det uppåt. Mina ögon tåras, inte bara av vinden. De ser vattnets vågor slå mot stranden framför mig. Isen ligger tunn som rivna pappersbitar över ytan. Jag suckar, denna gång är det en suck fylld av trygghet.
Nu vet jag att jag kommer klara mig. Trots mitt trasiga hjärta. Trots min nakna själ. Jag kommer klara mig.


Jag besteg hindret, och lät mig fyllas av havet…