Ibland blir jag förbannad på
besvärad av
att folk på bussen
eller i föreningen
eller i varuhuset
eller på arbetsplatsen
verkar så uppmärksamma
på den som är jag
att de skänker mig leenden
pratar till mig som en jämlike
klappar mig på axeln
säger artigheter
som inte alls känns falska
det kan börja gå mig
på nerverna

Ibland blir jag förbannad på
besviken av
att inte verka bli sedd
att inte bli direkt tilltalad
vilket tvingar mig att tala till
de där människorna jag möter
de som känns inbjudande
de jag skulle vilja bli vän med
eller bara få om än blott
sporadisk eller en enda gångs
kontakt med
istället verkar de nonchalera mig
som hade de så mycket annat
att tänka på än just mig
det kan göra mig
direkt illamående