Fotstegen anser jag att tiden bestämmer,
Men ändå känner jag smärtan som klämmer,
Det bildas tusen bilder inuti min hjärna,
Tittar upp och ser en vacker stjärna,
Och tänker där är du syster.

Ibland vet jag inte hur jag vill leva,
Man känner att när någonting försvinner blir trådarna skeva,
Eller när någonting dyker upp i ens tankar,
Då känner jag riktig smärta som bankar.

Jag vandrar i evig dimma,
Känns som att jag fortsätter simma,
Men för ingen respons,
Känns som att jag måste betala mer moms,
För varje andetag jag tar,
Ibland undrar jag vad jag egentligen har kvar,
Frågar så mycket men får inget svar.

Jag vandrar i evig dimma,
Önskar varannan timma,
Att jag skall få somna in,
När jag önskar viskar jag till dig syster\" Låt mig åter bli din\".