alla pratar om vädret om
hur marken får skorna att blöda hur
gatuhörnsmusikanterna i Momartre alltid
gråter med sina ryggrader om hur
pariserhjulet suckade
på din begravning hur
du alltid vägrade stanna
där ditt hjärta var

på den tiden hade mina sargade brev
en början
ett slut
och
minst en avslöjande faktor

jag brukade säga
att jag visst inte
planterat maskrosor utanför
huset
för att du
ville ha det så

bara för att sen skratta
i brevet
så du skulle förstå

nu har du tusen ansikten
min mask är uttryckslös
så jag drar dagarna genom min halvöppna mun
med svavel i halsgropen och
ett förlåtande farväl i
mina ådror