Varför finns det ingen ambulans för psykbryt?

För tillfällen när det enda du vill är att släppa allt och falla till marken. Slå knytnäven mot asfalten och skrika sönder ditt hjärta.

När allt inom dig brister och skriket kvävs av ångesten?

Varför finns det ingen som lägger dig på en bår och lovar finnas där tills trycket ovanför pannan lättat. Tills tankarna hittat en väg ut?

När smärtan inom dig blivit för tung att bära, när förtvivlan växt sig fast på fel plats.

Varför finns det ingen som kan linda in mig i en varm filt och låta handen på ryggen strycka mig lugn. Någon som vet hur det är att se livet passera utan att själv vågat ta ett steg in. Någon som kan lova att det ordnar sig, du kommer bli bra.