Det var som om en dödsdom utdelades när läraren sade att eleverna i det trånga, instängda lilla klassrummet var tvungna att stanna tio minuter längre. Solens obarmhärtiga strålar hade skållat den slitna skolans svarta tak ända sedan förmiddagen. Trots den strålande solen kändes dagen grå och dyster, likt en solmogen apelsin med den finaste oranga färgen, men som man vet redan innan man skalat och smakat första klyftan, är torr och smaklös.

Klassrummet var av gammaldags stil, med gamla bänkar och stolar av trä, samt en stor mörkbrun kateder som demonstrativt utmärkte: \"här sitter den som bestämmer\". Väggarna var grå och kala, men här och där hade den grå tapeten spruckit så att den glada sjuttiotalstapeten visat sitt färgglada lynne. Längst bak i rummet, uppe i kortsidans ena hörn, fanns rummets enda fönster. Det var ett litet fönster, liknande sådana som man ser på små toaletter. Glaset var skrovligt i syfte att man inte skulle kunna se så tydligt igenom det, och haspen hade rostat igen så att det inte längre gick att öppna. I övrigt fanns det inget i rummet.

Fredrik kände hårgelén blanda sig med svetten i sitt svarta ruffsiga hår och sakta rinna nedför nacken, sidorna och armhålorna.Värmen var nästintill olidlig. Han försökte torka bort den, men likt en irriterande hostattack kom den ständigt tillbaka. Halsen svullnade under adamsäpplet och han fick svårt att andas. Nervositeten gjorde att hans mage knöt sig i smärta och svetten började forsa ned likt floder en solig vårdag. Han försökte läsa det papper läraren delat ut, men han kunde inte koncentrera sig då svettdroppar ständigt föll ned på det vita arket. Hans händer började darra. Lärarens röst hördes långt bortifrån. Var det honom han pratade till? Eller skrek han kanske åt honom?
Han tittade åt sidan för att se om de andra eleverna led av samma värmeslag som han själv, men till sin förskräckelse såg han att de tittade på honom. En hand grep tag om han hjärta. Det här kunde inte vara sant!
Han försökte resa sig från stolen, men benen vek sig och han föll raklång på betonggolvet. Hans huvud värkte och han var så yr att han inte kunde resa sig upp. Han såg sina vänners; eller före detta vänners; eller låtsasvänners; eller hans fantiserade vänners ansikten så som genom ett immigt fönster. Deras ögon visade deras känslor av förakt, avsmak och framför allt löje. Sedan blev allt svart

Lärare, liksom föräldrar, påpekade om och om igen hur viktigt det var att inte komma efter i skolan redan första terminen. Då skulle det bli så svårt att ta igen. De sade att betygen var lika viktiga nu, som de skulle vara när man började trean; det gick inte att tro att allt kunde göras sista läsåret.
Med denna information, som skulle avskräcka lathet och odisciplin, började gymnasiet för ettorna på den lilla skolan i mellersta Sverige. Lärarna trodde såklart att eleverna skulle inse att det var nu allvaret började och att det vilade ett stort ansvar på dem, eftersom formgivningen av deras framtid nu tog fart. Det lärarna inte förstod (eller inte ville förstå?), var att formgivningen redan för länge sedan tagit fart, och att ett lika stort ansvar, om inte större, låg på dem själva.

Dagar och veckor gick. Efter en månad, då alla kommit in i sina rutiner, och då de första proven skulle skrivas, verkade allt fridfullt på den lilla skolan. Eleverna kände sig väl till mods. Man började veta vilka lärare som blev arga när man kom för sent, man visste vilka man kunde fjäska för, och man visste hur man skulle göra för att undvika den surmulna, tjocka, lilla städtanten, som alltid förde problem med sig.

Speciellt fridfullt var det i en av de mindre klasserna. Klassen hade tretton elever, sju killar och sex tjejer. Alla lärarna ansåg dem väldigt trevliga, ambitiösa och föredömliga. Sammanhållningen och gemenskapen var enligt många lärare helt otrolig för en klass som hållt samman i bara en månad.
En av eleverna var Fredrik Lindh. Kanske var han den mest omtyckta personen bland lärare och elever på hela skolan. Lärarna beskrev honom som: \"En underbar elev, som verkligen är en förebild för hur en vän skall vara\". Var han än gick så kretsade allt runt honom. Trots att han var en förstaårselev så var han bra kompis med både tvåor och treor, vilket var ganska ovanligt.

Fredrik var till utseendet sett ganska stor. Han var en sådan person som varken var smal, tjock, mullig eller muskulös. Han var helt enkelt mitt emellan. Han var dock reslig och längre än de flesta i sin ålder. Hans mörka hår, som alltid var ruffsigt, passade perfekt till hans bruna hy och de ljusbruna ögonen. Han hade en liten mun, tunna läppar och ett väldigt fint leende, där tänderna satt perfekt på rad. Glasögon hade han haft sedan låg ålder, vilket gjort att de blivit som en del av honom. Det sades att han var väldigt stark, något han själv aldrig pratade om.

Den starka solen hade varit uppe länge då de första eleverna kom till den rödbruna tegelbyggnaden, som var skolan där ett par hundra elever, inklusive Fredrik, gick i. De gick med tunga, trötta och ovilliga steg upp för trappan och in genom huvudingångens stora träportar. Ju längre tiden led, ju piggare verkade stegen bli från de anländande eleverna, liksom de skulle vara mer utvilade än de elever som kommit tidigare än dem. Efter någon timme hade strömmen utav elever avtagit och de flesta befann sig på lektion inne i skolan.

Den idylliska klassen med Fredrik hade precis inlett sin tiominutersrast mellan svenskan och matten. Några hade satt sig i de slitna, vinröda sofforna precis utanför mattesalen, medan andra, däribland Fredrik och hans vänner, hade gått till cafeterian.
Efter att ha inhandlat förnödenheter som colaråttor, violtabletter och kall läsk, satte de sig ned för att prata och förtära de nyinköpta läckerheterna. Självklart blev ämnet fotboll, och Fredrik, tillsammans med Harald, började berätta om någon vild match de varit med om. Just som Harald skulle beskriva sin magnifika volleyspark, gick Cecilia förbi. Han avbröt sig mitt i meningen. Det blev helt tyst bland de förut så livliga killarna. Fredrik tittade med en förälders ömhet i blicken på de runt omkring och sade med medlidande i rösten:

- Det är verkligen synd om henne.

De andra skakade på sina huvuden samtidigt som de följde henne med blicken, liksom för att bekräfta vad han just hade sagt. För de alla visste att hon var konstig, hon var inte som alla andra.

Knubbiga korta ben bar upp hennes väldiga överkropp, där man nästan kunde ana fettvalkarna under tröjan. Hennes tänder var beprydda med tandställning, vilken hon haft så länge alla kunde minnas. Hon hatade sina tänder och log aldrig för att hon visste hur fult alla tyckte det såg ut. Hennes hår var väldigt kort, med en rödbrun färg som påminde om skolans tegel. Ansiktet var friskt, med röda fylliga läppar och stora klarblå ögon. Även om ögonen var pigga och mycket vackra, kunde men urskilja lidandet i dem. Hon mådde inte bra, och hade egentligen aldrig gjort det.

Då Fredrik och hans vänner hade fikat klart, gick de, med Fredrik i spetsen, tillbaka till mattematiksalen för att påbörja dagens längsta lektion. Utanför salen hade Cecilia tappat sitt pennskrin, så att pennor och linjaler låg utspridda över hela golvet. Hon låg förfärad på golvet och försökte plocka upp allt. Samtidigt som geografiläraren gick förbi och såg eländet, så gick Fredrik fram och hjälpte Cecilia att plocka upp. Han bad också de andra att sluta att stirra, det kunde ju hända vem som helst. Efter att allt var upplockat tackade Cecilia, och Fredrik log brett som svar. Läraren såg nöjt på dem, och gav Fredrik en varm blick.

När Fredrik satt sig på sin plats kom det som en blixt från en klar himmel. Han hade totalt glömt bort att det var idag de nationella proven skulle skrivas. Han räckte upp handen och sade som det var till läraren, att han hade glömt penna, suddgummi, miniräknare och linjal. Det fanns i princip en enda grinig lärare på skolan, och det var just matteläraren. Efter någon minuts uppläxande fick han till slut låna det han behövde - utom miniräknare. Fredrik höjde rösten och frågade ifall någon i klassen kunde låna honom en miniräknare. De tittade på honom och skakade på sina huvuden. Demonstrativt stängde läraren dörren hårt, för att markera att nu skulle proven skrivas och de som inte hade material med sig fick skylla sig själva. Fredrik, som var mycket mån om sina betyg, blev förfärad, men kunde inte annat göra än att sätta sig på sin plats igen. Då läraren skulle informera klassen om hur de skulle gå till väga, viskade någon bakom honom hans namn. Det var Cecilia. Hon sade att hon hade en extra miniräknare som han kunde få låna. Trots att det var en konstig känsla, så tog han emot den. Han nickade litet lätt som tack, och vände sig om igen för att skriva provet.

Cecilia hade ljugit. Hon hade ingen extra miniräknare som Fredrik kunde låna, utan hon hade gett honom den enda hon hade. De uppgifter där miniräknare behövdes tittade hon inte ens på, för vad spelade provet för roll? Hon visste redan att hon var värdelös på matte, liksom hon var värdelös i skolan, ja... vad var hon bra på?
Det som hon funderade över var inte hur provet hade gått, utan varför hon hade räddat skinnet på Fredrik. Han hade aldrig varit speciellt otrevlig mot henne, vilket faktiskt var ett ovanligt bemötande för henne. Kanske trodde hon att det fanns en chans att Fredrik skulle bli vänlig mot henne; han hjälpte henne trots allt innan lektionen. Hon bestämde sig för att inte tänka mer på det utan skyndade sig iväg på sina prinskorvsben till matsalen.

”Korv stroganoff”, stod det på matsedeln vid ingången till matsalen. Det var en liten, ljus matsal, med stora ovala fönster på långsidorna. Långa, solblekta träbord stod utmed långsidan. Stolarna var också de utav trä, men hade lyckligtvis beklätts med sittdynor, vilket gjorde dem behagliga att sitta på.

Egentligen gillade inte Fredrik korv stroganoff, men han tog ändå lite för att kunna sitta med som sällskap.
Klockan var lite över tolv, och det var just den tiden då de flesta klasserna åt. Det brukade vara helt fullt, men idag var det något förskräckligt. Det fanns inte en enda ledig plats eller stol. Vissa hade satt sig på golvet, lutade mot en vägg, för att äta, medan andra hade gått ut och satt sig på trappuppgången.

Cecilia kände direkt att det inte bådade gott – hon hatade när det var mycket folk i matsalen. Tillslut bestämde hon sig för att bara ta lite mat och sedan sätta sig på golvet på något ensligt ställe. Då hon tagit mat, utan att ha tappat, eller på något sätt gjort bort sig, drog hon en lättnadens suck. Nu var det bara att hämta ett glas mölk och sedan skulle det vara över. I ögonvrån kunde hon ana vad som skulle hända sekunden före det inträffade, men benet som hade fällt henne till marken hade varit snabbare än hennes hjärna. Hon föll i golvet med ett brak, och fick hela tallriken med mat över sig. Inne i matsalen bröt ett fruktasvärt ljud utav jubel ut, detta var precis vad man behövde för att pigga upp denna tråkiga dag. Folk pekade och skrattade, en del låg på golvet och höll sig för magen, så roligt var det. Det dröjde länge innan jublet dog ut, men tillslut så rörde sig folk muntra mot utgången.
Fredrik skrattade fortfarande då han gick ut ur matsalen.

Cecilia låg kvar på golvet, gråtandes och ihopkrupen i fosterställning, ända tills städpersonalen kom och bad henne att gå.