Linfärjan.

Jag tycktes aldrig vakna ordentligt, men av flera anledningar var jag alltid trogen min morgon och gick upp. Det var bråda dagar, morsan skulle knega och hon var krullhårig och iklädd sådana där oerhört storglasade glasögon. Det var nog därför jag gick upp när hon stack in huvudet genom gläntan. Hon gol aldrig, hon sade mitt namn i ett fantastiskt tonläge, väldigt utdraget. Det var lite uppretande men mysigt på samma gång. Denna morgon skulle jag till tåget, det var lov. Jag skulle åka långt, med tåget, det var hela vägen till farsan.


Morsan var som vanligt lite uppjagad när jag slog igen dörren, hon var glad.

- Du klarar dig på tåget va? Sa hon och vevade ner rutan.

- Det vet väl inte du någonting om, sa jag.

Jag gick, jag tror jag var nio år, just det, nio år var jag. Jag hade åkt sträckan många gånger, jag visste var jag skulle. Men jag ville inte dit, nästan aldrig.


Han var alltid där i tid, i sina jobbarkläder. Glad och lite sådär orolig att jag hade dött eller bara försvunnit. Men han sa inget, det syntes bara. När vi kom till färjan som skulle ta oss hem till farsan, över till ön där han bodde, så liksom kom en nioårings ångest fram, den kröp sådär medvetet fram från de tidiga åren. Från den tid då jag inte kunde vara delaktig, jag var fortfarande för liten. Den kom med vågorna. Och den fanns bara där. Känslan av att vara rädd för någon som tycker om en. Ens farsa som kanske egentligen ville mig väl, men kunde inte riktigt.


Det var efter middagen, farsan kunde laga mat, vi var båda nöjda men jag fick inte som jag ville så jag sprang ner i källaren, han efter. Jag stod där och då, då så skulle jag till och överraska honom, bakom dörren. Han kom in och var arg. Jag hade stört honom i eftermatenvilan. Han satte alltid på kaffet i källaren och med det stod jag i handen, han fick hela den heta kanan över sig. Han skrek och jag sprang. Jag blev rädd och stack i vanlig ordning mot färjan. Han efter, fullt med kaffe över sig. Det tog inte så lång tid. Han fick tag i mig nere på vägen, mot färjan.


- Du e allt snabb du gossen, men du får allt träna backe ett tag till. Håll mig i handen så går vi hem. Det går bra.


Jag vågade inte titta åt honom. Jag kunde bara känna hans offentliga stämma. Den var bra, han hade trots allt något inne i skallen. Det var sommar, pappa gillade inte att bada. Men det var vad han sa.


- Ska vi åka ner och bada på en gång, vad säger du pojken min?

Jag drog mig och visade mitt öga. Det var ett ja, jag ville bada med min pappa. Jag var bara lite rädd. Men vi var på väg att bada.


Han drack aldrig när jag hälsade på, sa han. Vi åkte i hans bil, det var en gammal grå och låg Citroën. Rutorna var nere, Dire Straits sprutade ut genom dörrhögtalarna. När de spelades så visste vi, vi visste att det var då jag och farsan var glada, vi trivdes i det ögonblicket. Då var han och jag en familj. Allt annat försvann.


Det var svåra tider, ekonomin var dålig och farsan var en vanlig arbetare. Mycket hade gått fel för honom. Han var ont präglad sedan barnåldern och livshändelserna var felplacerade. Det syntes att han tyckte det. Men han sa aldrig det, inte till någon. Han bar det. Det var vad han gjorde. Han kunde det som alla andra i den generationen. Det var ett krig i världen ute i den vik där oljan finns. Oron hade spridit sig. Magnaterna var flera och dom fick som dom ville, det hade dom alltid fått, så skulle det vara. Det blev helt enkelt för mycket.


Jag vaknade, inte alls av samma känsla som vanligt, som hos mamma alltså. Jag hade alltid svårt att sova i farsans hus, han också. Jag mötte honom då jag kikade in i köket. Precis så som morsan gör. Jag tror att han kände det, att det var morsan. Han hörde mig inte. Han drack, han svepte ordentligt av den ljustunna Explorer som alltid fanns där, längst ner i kylen. Jag sprang igen, han efter.


- Det var bara ett par droppar, kom så går vi och lägger oss. Det är ingen fara. Kom nu. Livet är så, som ett par droppar. Det gäller att välja rätt. Det kommer du att göra min pojk.


Mina tårar föll, jag satt på tåget. Det var farsan, han hade släppt av mig. Nu skulle jag hem.

Morsan stod där och väntade, precis som farsan, men med sin gula bil. Och nästa morgon så skulle jag upp. Precis som vanligt. Hon skulle stå där i gläntan och ropa. Jag visste att det skulle vara så. Jag tänkte inget annat.


På dagarna när jag kom hem så parkerade jag alltid min cykel, på baksidan. Det var mörkt och hela grannskapet av ungar hade fått för sig att svarta mannen stråka runt på mörka plaster. Det trodde jag i alla fall. Han var efter mig. Jag kunde känna honom. Jag kunde till och med sakna honom. Men jag såg aldrig han. Hade jag någonsin gjort det, tro?


Denna kväll, när cykeln var parkerad. Så sprang jag som vanligt den sista biten ut i ljuset och ofta så stod morsan där. Precis innan hörnet där ljuset skulle uppenbara sig. Inomhus, i tvättstugan och slet. Hon hade som vanligt jobbat hela dagen. Hon var nedstämd, jag kände det när jag rundat hörnet. Hon hade som vanligt hört mig springa och var beredd. Förberedd.

Hon var tårögd. Hon hade tagit av sig glasögonen. Hon kände sig nog fri.


- Kom här, kom och sätt dig hos mig. Det är något som jag säga dig.

Morsan tog tag i mig och förklarade.
- Pappa, han har varit med om en olycka och ligger på sjukhus. Han mår inte så bra. Jag gick in på mitt rum, gjorde allt som vanligt och slog på den röda och lilla tv:n. Redan då hade jag behövt något starkt till. Men det fanns inte. Jag var som vanligt rädd och fick vänta ett bra tag till på ett rus.


Det dröjde inte så länge, men trots det så har jag aldrig lyckats känna av den, tiden alltså. Han var borta. Det hade han varit. Men nu var han verkligen det. Då, i just det ögonblicket kände jag det. Men jag kan aldrig känna den igen. Det är så. Men den är ännu så saknad och jag vet inte var den finns. Nästa morgon knackade det på dörren, det var morsan. Jag gick upp och jag skulle till skolan. Hon skulle till kneget. Det var så det var. Det är så det fortfarande är.