När deras fjärde försök att vidröra varandras läppar hindrades av ännu en neddampande stövelklack, så fanns det inte längre någon oro i dem. Det sista hon tänkte var "Du älskar verkligen mig."
Deras blickar vägrade att släppa taget, och de slutade aldrig att le. De hade ändå vunnit. Deras skallar såg ut som apelsinskal utan innehåll och det spred ut sig något mörkt över betonggolvet. Fotstegen tonade ut samtidigt som nattens sång av syrsor och blåst tog vid. Den enda färg som slutligen återstod när alla rörelser stillat sig, var vit. Hennes röda hår var inte längre rött. Hans blå ögon var inte längre blå. Allt var svart, utom två ansikten, som lyste i vitt.

- Det var en vacker syn och den lille pojken grät inte längre av sorg, utan av lycka. Lyckan av att ha upplevt det som skett. Lyckan av att få se smärta övervinnas av kärlek. Lyckan av att få bevisat för sig att när någonting är tillräckligt starkt, så kan det inte krossas. Lyckan av vetskapen att döden i bland är godare än livet.
Rummet fyllde honom med dem, och de skulle aldrig lämna honom. All kärlek han hade att ge, hade givits till dem. Han älskade dem mer än de älskade varandra och han visste att han aldrig skulle älska igen.