Regnstänket dekorerar mitt sommardammiga fönster med små pärlor. Hösten grinar brett genom löven på björken och hälsar med sin flammiga signatur i orange och rött. Den djupa sucken fortplantar sig genom min kropp, sjunker som en sten och tar plats på en dyig botten i mitt inre.

Utan lust, finns ingen själ och inget hjärta. Saknade vårens sprittande nyfikenhet, sommarens solfyllda behaglighet. Tankarna dröjde sig kvar vid blommors ljuva doft och gräsets djupgröna nyans.

Hösten fortsatte le med glimrande vattenpussar längs min väg och vinden som smekte mitt huvud med en kylig hand. Min rosenröda tröja blev min sköld. Minnenas steg är tunga, blinda och döva. Framtidens ljus knappt skönjbart i den mörka timme jag sitter i.

Abrupt väcks jag ur min dröm, genom fönstret tar nya bilder form.

Hösten ler mot barnet som dansar bland löven, färgrikt och glatt klingar skrattet i takt med dess färgfyllda prakt på marken. Sinnena väcks till liv och min syn kommer åter. Bland svampar, bär och mossa med en medföljande smak av varmchoklad och ostsmörgåsar tar glädjen överhanden. Skogens rikedom öppnar dörren för barnet inom mig och glädjefyllt deltar jag i dansen.

Min själ växer och mitt hjärtas slag ger värme Lusten får liv igen och hösten skrattar. Skrattar högt för livet är gott, livet är gott i detta nu.