Årstider drog över gatorna
Nätterna som vi pratat bort i fönstret eller i en lounge
Jazzen och tapeterna var inte tillräckligt
Långt bak förstod jag, drabbades av insikten att det var en idyll vi levde
vi skulle uppskatta någonting
Jag tog med tanken hem.
Lördagskvällen skrek utanför






Min kropp var ett av miljoner
köttstycken som slitits mot svarta gator
Stearin, rödvin och mat för ett par hundra
Pengar jag arbetat för
Betalat med timmar av mina dagar
Dagar av mitt liv
Samma grus knastrar under skorna
Samma tankar under himlavalvet
Samma möten som inte betyder tillräckligt








-------------------------------------------------------------------------------------




Hon sprang
Framför mig
Stegen lättade
över allt
Men hennes ögon
Ansiktet gnistrade
Påminde mig





Jag vet inte vems ord jag ger henne
hittade dem i mitt huvud
Men hon slukar dem som ett rovdjur
Och kommer närmre, närmre mina ord
En tår rinner ner för kinden och hon trevar, efter mina ord
Övertygad om ett amnesti i mig
Fast som landskapets hjärta
berget under våra fötter






Jag vaknade häftigt när jag såg
Du hade samma förbannelse över dig
Men jag hade ingen förklaring
Ännu mindre en historia
Så jag lät dig gå





Du lutade dig tillbaka och fäste blicken bortom
och jag ville så gärna få en skymt
av galaxer och stjärnhopar, gnistrande grässtigar
för att se om dom var dom samma
om jag skulle hitta

--------------------------------------------------------------------------------------




Jag hade förutsagt ditt svar, ändå var det lika orimligt.
Och jag undrade vad du förväntade dig som var så mycket större
Hur du kunnde släppa allt mellan fingrarna, allt jag drömt om.
Vi kanske alldrig mer får chansen.






På trappan stod en gestalt som försökt lämna allt bakom sig
men återvänt för att krama ur lite till
Göra sig fri från dom sista dropparna av vår gemensamma historia
påminna oss
Du hade lämnar allt till mig
I tre lådor hade du packat ner allt du nånsin ägt
inlindat i drömmar från en tid då tillvaron fortfarande kunde skimra
jag fick allt med ett varmt handslag
när du passerat hörnet kommer jag alldrig se dig igen



-----------------------------------------------------------------------------------





Gamla känslor som plötsligt virvlar upp. Har legat begravda i byrålådors dikter och anteckningar väl förseglade för alltid fästa vid halvfärdiga formuleringar.
Mitt liv i papper, dammigt av åren som förflutit fortfarande så otillräckligt.
Och efter tusen försök att bli klar, är allt som återstår
papper och löften jag kommer att bryta.





Spåren av en pojkes händer
tumavtryck på kolteckningar och fotografier malda av tankearbete
Jag undrar var jag gått sen dess
Jag kommer alltid undra var jag gått sen dess


--------------------------------------------------------------------------------------




Alla orden
Nån stans handlade dom om människor
Och orden spreds
Till mig
Ord om en flyktig bekant
Några stycken om hans tankar
Symboler för vad han är
Och igenting mer





Dom färgsprakande fotstegen
allt jag inte fick se
och den urholkade världen som dör
tillrättalagda ekar dom med sin bleka attraktionskraft
vill att vi ska ljuga för våra barn





Allt är klart
Hjärndöda maler fonetik
Deras huvuden är angripna
En spöklik tomhet strömmar ut
Smakar som avföring
Civilisationens mål
Den slutgiltiga förvaringen

--------------------------------------------------------------------------------------




Viljorna i min kropp rusade mot stjärnhimlen tills kopplet tog slut. Efter en stunds tvekan gav jag efter.
Insåg att allt finns där. Väntar på mig. Stigarna ligger klara, letar sig över gräs och genom skogar.
Ljuset från staden som reflekterar sig mot vinterhimlen ligger som ett tunt lager rött damm över
trädtopparna. Allt väntar på mig i en glänta.





Jag åkte skridskor ner för drottninggatan
Och det glittrade ovanpå asfalten
Vad dom än hade tappat var det inget jag tänkte på
Världen låg i mina ögon, sedan all tid.