Min mamma brukade gråta när hon trodde att vi sov, instängd och på knä. Jag kunde höra hennes dämpade snyftningar genom väggarna. Hennes smärta vibrerade längs husets karga korridorer. Hennes sorg dekorerade väggarna. Min fars frånvaro lyste men hans närvaro var farlig och allt för påtaglig.

Din fähund, nedrig och eländig du förtjänar din ensamhet. Att jagas och aldrig komma undan att ständigt fly och undra. Det finns ingen räddning ditt öde är är förseglad av en bitter tår och en kall kyss.

Vad hände med alla din löften, vad hände med kärleken. Varför stämpla du min mor med din knoge. Varför var det så lätt att lämna oss. Min mamma gråter än ditt svin. Te odio pero te amo, coño min mamma har varit för snäll, ditt svek är för alltid fattar du det, finns inget återvändo, så många obesvarade böner och en ständig längtan. Du tog hennes drömmar du tog mitt hopp, du tog våran tro på kärleken.

Du är så fel en man kan vara, du är så långt ifrån vad gud skapade oss till. Din existens är ett misstag, du hjälper ingen och stöper flera. Jag vet var du finns och i vilket skick du är i. Jag väntar på det rätta ögonblicket, hörde du, för jag tror knappast att jag mumlar.

Jag låter träden susa, gräset växa jag längtar. När du minst anar kommer dit öde göra sig påmind. Lugn jag ska va där och hålla din hand, spara din krafter. Jag vet bättre, jag är inte som du, aldrig, aldrig hörde du, prefiero la muerte.

Mamma torka dina tårar, klä om rummen, allting har ett slut. Låt dina skratt fylla huset, hitta din egen väg. Ställ dig upp, va stolt du är allt han är inget.