Jag vet inte varför jag skriver.

Jag är inte en maskerad gud,
jag är inte en egg av sol,
jag är inte en hemlighet topless,
jag är inget att sprida kopia
efter kopia av över Ground Zero,
jag är inte vrålet som otåligt väntar
i barerna i gränsen mellan Berlin och
Berlin. Jag är inte vilja nog
att knyta samman två nariga förlamade
händer, jag är inte tio ton kall
frustration pressat mot din
handflata, jag är inte ett par milliliter
genomskinlig flykt som flyter in
i dina ådror. Jag är ingen
ny öppning.
Jag önskar att jag vore.

Jag vet inte varför jag skriver.
Jag vet att jag är människa,
jag vill inte vara människa.
Jag vill inte luta mig tillbaka
med chipsflottet glänsande kring
munnen och tunn läppglans
klibbande i giporna.
Jag vill inte vara försöket
som är det första steget mot
misslyckande. Jag vill inte se
en flaska Jack Daniel’s zoomas in
av min blick. Jag vill inte, jag vill inte.
Jag vill inte vara rädd.

Världen lägger sig platt över mig
som cementgrunden till en
gosedjursfabrik, som den gulnade vätska
som runnit ur min tinning och stelnat,
som den enda av Fenixs styva fjädrar
som inte flammar igen.

Jag vill inte vara människa.

Torka det ljusa blodet från min
haka, tvätta saliven från mina jeans,
lyft ner gudarna, tändaren och
varenda måndag i mitt liv från hyllan.
Rena min hals, skrapa orden ur den som
resterna ur en konservburk.
Samla rostet i min handflata.
Få mig att äta det.

Tvinga upp gallan och guldet ur min mage,
få mig att se vad som är i spegeln framför
mig. Jag hör mitt röda hår
växa upp ur de trånga springorna i golvet.
Jag hör vattnet forsa fram
under min säng när jag sover.
Någonting står redo och visslar inuti mig,
lutar pennans udd och strålkastarna
emot min hals.