EN GÅNG I DELFI



Jag drack ur kupad hand vid poetens källa.
Jag sänkte handen som en omedveten rörelse
in över morgonens spegel.

Dagen mognade under moln.

Sol bröt igenom, marmorskuggan tydlig.

Kolonnernas kapitäler avtecknade.
En skrift kunde anas över templets ingång.

Vad visste jag då om diktens tid och rum,
om dess språk under smärtans pennor.

Jag borde redan då insett våndans mörka natt
och skuggan som förföljer mina ord.

Sierskan heliga plats. Jag borde ha lyssnat.
Nu går jag förbi, svävande, onåbar;
och min kropp lyfts mellan bergens blånande ljus.

Det grekiska arvet under idéers himmel.

Denna dag lyfter mina ögon.
Jag ser gudarna dansa över parnassen,
deras spända vader kämpar i blind yra.

Kampen har bara börjat. Homeros vet.
Envigen, en nordisk barlast, återfunnen,
då svingande peliden Akilles övertar svärdet,
hämnden, viljan, kampen och striden.

Någon gick förbi:
Hermes vingar eller en Ahasverus i lånad huva.
En böjde armarna mot marken.
Den andres huvud - en spröd lilja.

Trojas kamp nu en punkt i fjärran.

Jag läser högt en dikt ur min komplexa spegel.

Några har samlats på teaterns marmor.
Runt mig ansikten – främmande.
Alvarets poesi, kalkstenes dödliga vithet
har aldrig nått deras ögon.


Ändå drabbades min syn, mitt tal.

Källans vatten hade gripit tag i mina pupiller,
synskärpan tvivelaktigt nära, suddig.

Drunknad eller inte stod jag med handen vriden mot ljuset.

Någonstans i templets inre ekade orden.
De lyfte och flög vidare,
hävde sig ut över det blå bergets skönsjungande röster:
vid gudars boning eller dagar vid Olympens eld.

Hans-Evert Renérius