Att gå längs den blöta asfallten,
med vinden i ansiktet, och löv som faller från träden,
samtidigt som man andas in den fuktiga höstluften,
och drar sin varma jacka hårdare runt sig,
det är en härlig känsla.

Att veta, snart är vintern här,
då snön ligger tjock och orörd på bakgården,
skymta barnen som åker pulka i backen,
krypa upp i soffan med en varm choklad,
det är något jag längtar efter.

Men det känns konstigt någonstanns i magen,
på något sätt tomt,
som om det fattas något,
det som fattas måste vara... Du.

Att inte gå hand i hand med dig längs den blöta asfallten,
inte kunna dela den härliga känslan med dig,
inte få krypa upp i soffan med dig,
det är det som fattas, det som känns konstigt i magen.