Våra ord blev till en sång
Smärtsammare än de kunnat ana
De som höll i änden på våra kedjor
De hårda få

Vi försökte behålla vår styrka
Med järnhårda tag
Men allt sveptes bort med regnet
Försvann med monsunen

Nakna i vår nyföddhet
Behövde vi inga lagar eller regler
Vår frihet bestod i mer än bara tanken
Och vi stod rakare utan alla samvetskval

Den förbjudna frukten hade ännu inte blivit förtärd
Och porten till vårt paradis var inte stängd
Våra stjärnor suckade inte sorgset
Och våra hjärtan brast inte under månen

Men mänskligheten viskade i våra öron
Allt som har en början måste ha ett slut

Och till ljudet av hjärtan som brister, stiger nu månen