Det går inte att andas, jag försöker men det går inte. Jag får panik, det känns som om jag är instängd i en box och luften börjar ta slut.
Eller som om jag är i ett stånd där jag inte hör, där jag inte ser jag är i min egna lilla värld.
Jag klarar det inte, det känns som om jag börjar bli blå: Jag börjar skaka, det känns som om hela alltet ska sluta om du kommer tillbaka. Jag sakar dig, jag sakanr din lukt din söta goda lukt, jag saknar dina läppar dina mjuka fina läppar. Jag saknar....jag saknar dig. Jag saknar din närvaro. Du sa att så länge vi är under samma himmel, under samma sol, samma måne skulle vi alltid vara tillsammans. Men varför är vi inte tillsammans längre då? Varför fortsätter jag kollar på samma himmel som jag kollade på i går, och dagen innan det, varför är vi inte tillsammans?
Jag var desperat nog och tro att det inte är samma himmel längre, att nån har bytt ut himmeln, våran himmel mot en elt ny.
Men jag har förstått nu. Det är över, vi är inte ett längre. Men jag har förstått det nu. Jag har fattat att det inte är någon ny måne, eller en ny sol, utan det är exakt samma gula sol som är där uppe. Det är bara jag som är utbytt, inte de dä små sakerna.
Men jag försöker acceptera det, ta en dag i taget och förstå att det är slut. Det är för alltid slut, men varför ska det vara en dålig sak? För varje dag kanske jag blir förbättrad, för varje sekund kanske jag bli förnyad. Det är inte en ny sol, det är en ny människa i mig bara.