Skriver för dom som inte klarade loppet ut,
de som föll efter, vars livsvilja tog slut.
De som hel hjärtat sökte, men aldrig fann.
De som kämpade mot strömmen, men aldrig vann.
För dom som älskade med kärlek ren och sann,
men aldrig blev älskade igen.
De som alltid fanns till för att ställa upp nu och aldrig sen.
För alla dom som väntar på svar,
men letar så blint att de aldrig ser vad de har.
För dom som letade efter lyckan som inte fanns skriver jag,
de vars glöd och hetta för alltid tog slut.
För dom vars styrka är att vara svag.
För dom som hoppades även när hoppet tog slut
och de som blev uppätna av hopplösheten.
De som gick vilse i sig själva och aldrig hittar rätt.
Dom som försökte välta murarna, men vägde för lätt.
För dom som med tårar i ögonen tar den längsta genvägen bort från allt.
För dom som står vid brustenhetens kant.
Alla dom som överlevde sina liv i smärta, ständig kamp och samvetskval.
Dom som trodde att livet var en enkel lek,
men vaknade till en verklighet av blod, tårar och svek.
För deras skull fortsätter jag att gå, hur bruten jag än är,
oavsett hur mycket smärta och likgiltighet tär
ska jag inte ge upp och ta genvägen undan alla problem.
För er, ni som kämpar dag och natt,
ni som springer utan att veta vart.
Till alla som försökt, de som gett sitt allt.
Till er som vågat älska skriver jag.