Sorgsna ord utan mening eller tanke, skrivna med stängda ögon på ett solblekt papper.
Ord nedskrivna i all hast med osäker hand, av en lika osäker pojke.
Meningar blir stycken och orden rinner fram som en flod av vårregn, himlen är grå.

Strukna passager berättar om osäkerheten och rädslan för det han vet men inte vill tro på,
glöden och kärleken som han inte vill släppa.
Den längtan han vill tro kan bli verklig.
Men djupt inombords skriker allt att det är förlorat, att det är förstört, att det inte är någon idé.
Han står själv ytterligare en dag, en vecka, ett år, en evighet.

Han är förälskad, men alltid \"bara\" älskad tillbaka.
För evigt dömd till den vackra vänskapen, inget mer, inget mindre.
Han är den ständiga vännen, alltid älskad, men aldrig älskad.
Oron, smärtan, frustrationen är de sorgsna ordens källa,
all längtan som inte blir sann, all dröm som bara försvann; bort med årstiderna.

Ord skrivna med tårar i ögonen och falnande hopp på ett solblekt papper
påminner mig om missmodets kalla hand som så länge legat på min rygg.
Jag vill inte leva i skuggan av min rädsla.
Jag vill våga hoppas på framtiden, se hoppet även om det är långt borta vid horisonten.
Därför skriver jag med öppna ögon, en strimma hopp och tro på kärleken.