jag har skurit av mina läppar
slagit in de blodiga bitarna i papper bankat sönder bevisen på alla felaktiga ord
alla lögner de bidragit till
sytt igen de köttiga såren men nål och trådar
lika trassliga som trådarna i min hjärna i mitt sinne i mig
vem var jag nu
jag brukade undra om du var lika mycket av allt som
jag det var en omöjlighet inte kunde du vara samma du var mer
än så du var mycket mer än
allt vi sa varandra var mest att vi inte var ensamma det var den största tryggheten det var den
största lögnen och
jag förbannar mig själv över min enfaldighet över min idioti
och allt du gjorde var att föraktfullt hånskratta åt mig
(ha ha hur kunde du tro att du någonsin var någon
att du betydde något att du var någon ha ha)
och med en ända blick konstaterade du att den lilla högen kvar på golvet var
hjälplös var förlorad till din kontroll
och jag har skurit upp min hjärna på fat serverat de beska ämnen av fastbrända minnen
glupskt tuggat i mig smaken av bränd hud bränd
hjärna allt för att känna smaken av dig som jag hatar
som jag älskade